Miss Terror and Friends

Klumpiga gener
Våra grannars största underhållning i Karlstad var när min mamma skulle gå ut ur stugan. Hon skulle ta ett graciöst steg över kompostgallret, fastnade med foten i gallret, lyckades få gallret att flyga upp så att alla 6 delarna studsar samman lägger sig platt på marken med min mamma på toppen. Jag fick önskemål om bokningar för kompostihopfällningskurser för mamma och ytterligare en föreställning. När jag kom hem från Karlstad och skulle sätta ner min träningsväska på marken så hörde jag ett oroväckande ljud. Jag öppnade snabbt väskan, skrek till och försökte blixtsnabbt rädda tävlingsböcker, stamtavlor och eu-pass som låg och simmade i Vin. Mamma hade utan att säga något, utan att lägga den i något mjukt, varit vänlig och skickat med en flaska vin hem.

Halmstad med snubbel och seg hund
När jag igår morse skulle åka till Hamstad klockan 05:55 Började bilturen med att jag hörde kluckande, varpå jag fick syn på den stora Pet-flaskan som låg och rann ut på förarsätets golv. Suck vilken start på dagen. Jag fick snabbt sanera bort det värsta vattnet. Regnet öste ner och jag fick en riktigt elak vattenplaning över en bro mellan Halmstad och Falkenberg. Skakis la jag mig bakom en långsam lastbil och körde vidare. Väl framme satte jag upp mitt tält och hade ganska gott om tid. Det skulle bli en lång dag för agility 1 small startade först och hopp 3 medium sist. Men det var skönt med en lite mindre tävling efter Karlstad. Jag gick och köpte en smörgås i fiket och tappade gurkan på golvet. Agilityn gick inge bra, Tulo studsade ur slalom flera gånger om, till slut gav jag upp och fortsatte med disk. I Tulos hopplopp så snubblade jag i marken och skickade honom därmed förbi ett hinder. Men sen studsade han ändå ur slalom, så det hade inte hjälpt om jag hållt reda på benen. Vira flög gungan och låste sig på en tunnel i hopp.

Fredrika mådde inte bra idag så jag blev frågad om jag ville springa med Chilli. “-Det är bara att springa som med Zac” Vilket jag gjorde, och hon följde mig likabra som halvbrorsan. Jag blev lite sen att markera en sväng, och vad som skiljer Chilli och Zac som jag märkte är att Chilli är mindre och har inte riktigt samma marginaler till ribborna så det blev en rivning. Hon rev även hindret innan tunnelingången. Jag vet inte om det var för att jag sprang för livet för att få in henne i tunneln eller om det var för att hon sänkte sig när hon satsade mot tunneln och rev för det. Hon var superduktig i allafall och kontaktfälten satt precis där dom skulle. Vi kom 5:a tror jag med våra 2 rivningar vilket gav henne sin sista SM-pinne iallafall, så något hade man presterat med dagen.

Tilda gjorde ett fint agilitylopp, men klumpgenerna slog till och jag ramlade när jag skulle skicka in henne i tunneln varpå hon stannade och gick tillbaka så det blev en vägran. Jag var riktigt arg på mig sjäv efter det. I hopploppet sist på dagen var hon helt slut och orkade inte hoppa. Jörgen och Fredrika tyckte att hon hade kämpat för att komma över hindrena som inte ens var helt maxade, rev 3 stycken tror jag och la ner farten nästan helt ca 5 hinder före mål. Jag blev faktiskt orolig för att det var något fel på henne. Till saken hörde att jag som vanligtvis inte drömmer om agility under natten hade drömt att hon var riktigt långsam. Jag vet att hon har det jobbigt med en maxad Oxer och med VM i tankarna har vi tränat på detta. Så jag hade antagligen hoppträningen i torsdags i bakhuvudet, då hon hade väldiga problem att taxera oxern och jag tyckte även dom vanliga hindrena var jobbigare än vanligt för henne. Men hon har tränat mer än vanligt det sista, så kanske att hon är lite seg i kroppen efter veckans bravader.

Torsdag- Måndag körde hon simpass varje dag Blandat med Intervaller i långgrunt vatten och långa promenader.
Tisdag-Torsdag har hon gått till jobbet varje morgon och sedan tränat agility (mestadels hoppteknik, kontaktfält och slalom) och promenerat varje kväll.

Så att hon var seg på Oxer m.m. i Torsdags var kanske inte så konstigt. Och att hon fortfarande var seg till Halmstad efter en dags vila kanske inte heller var så konstigt. Men formen ska ju inte vara topp nu, men jag ska hålla koll på henne. Speciellt som jag fick reda på att sveriges snabbaste smallhund, Maja, som det sista inte varit sina sedvanliga 2 sekunder före alla andra i small hade visat sig ha borelia.

I morse fick jag ett SMS från Felix Matte Ida som har varit på Ungdoms-SM i Göteborg och FELIX och IDA kom 3:a i sin klass 🙂 GRATTIS!! Och nu på eftermiddagen fick jag reda på att syster Elin och Borderterrier Sigge kom 2:a i klass 3 Weee vad duktiga ungdomar !!!!!

Kontaktfältsuppenbarelse
Jag har även i veckan fått en ny uppenbarelse av Tildas kontaktfält. Det var Eva-Marie och Emmas förtjänst 🙂 Emma hade tagit med sig en Lamanen bana som vi körde i onsdags tror jag det var. Det var sväng brant höger efter kontaktfältet och Tilda gick vidare utan kommando. Det strulade och Eva-Marie och jag konstaterade att hon har problem när jag saktar in bredvid henne. Så jag fick skicka henne framför mig upp på balansen sedan avvakta och springa så jag var efter henne när hon skulle ner det sista, då fixade hon det fint. När jag började fundera på dom gångerna som hon inte gjort helt som jag velat så är det:
Tranås: Snäv tillbakasväng vänster
Ryda: Snäv tillbakasväng vänster
Kanonsabotören: Snäv tillbakasväng höger

Förutom att Tilda alltid blir störd när jag är för nära så har jag faktiskt nästan bara tränat att antingen springa förbi i full fart, eller att stanna långt bak så hon inte känner att jag är där alls. Så det ger mig en ny mission i kontaktfältsträningen och även något att tänka på vid tävling.

Sen lovade jag någon bild från Viras badning också. Här har hon gått upp på en sten i vattnet för att kunna ta sats och få ett riktig bra plask:

Först vill jag tacka för alla gratulationer till landslagegsplatsen 🙂

Nu har jag varit i Norge en sväng och badat sen Karlstad. Tog lite bilder på badhundarna, Vira älskar att bada, speciellt när det plaskar, hon är som en 5-åring som är besatt av vatten när hon sätter igång. Lite bilder kommer sen.

Summering av Karlstad så minns jag knappt några andra lopp än uttagningarna. Med facit i hand så var det ganska bortkastat att köra de andra loppen. Den som gjorde bäst ifrån sig var nog Tulo. Jag sprang med honom de 2 första dagarna och han börjar bli väldigt följsam och bra. Han hade problem med slalomet på agilitybanan, det var lite rangligt så han studsade ur. Hoppslalomet var bättre. Vi nollade inte, men det känns att han är på rätt spår. Elin Wannberg sprang med honom de 2 uttagningsdagarna så han skulle få en ärlig chans, eftersom jag hade huvudet på annat. De gjorde mycket fina prestationer och hade ett fint samarbete.

Vira som inte har tränat på länge hade svårt med kontaktfälten, ska försöka ta tag i det igen. Generellt så var jag så upptagen med att försöka få henne att gå fort efter svackan hon har haft så jag slarvade mycket, antagligen därför fälten blev som de blev. Sista hopploppet bestämde jag mig att hålla i henne och hon gjorde ett bra lopp med bra tid trots att jag säkrade både före och efter slalom med extra svängar och att hon flöt ifrån mig. Det var verkligen kul att känna att hon var på gång igen.

Jag och Tilda gjorde några bra insatser, det var som sagt svårt att hålla fokus när man hade uttagningsloppen framför sig. Jag gjorde ganska mycket slarvfel, men det jag är mest upprörd över är slarvfelet i uttagningsloppet. Vi hade 2 hopp och 1 agilitylopp kvar i uttagningen. Jag hade full koll på första hopploppet, Tilda var som vanligt när jag är koncentrerad på det viset super att springa med, men för första gången på en uttagningstävling så slarvade jag…. och gick för tidigt i en kombination… så Tilda missförstod mig och fick både rivning och vägran på den missen. Jag var efteråt riktigt upprörd över att ha lämnat ödet öppet på det viset i ett viktigt lopp. Jag skulle ha mina fyra resultat på uttagningen även om det såg ut som om jag var klar ändå, så då var det bara en chans kvar, för agilitylopp behövdes inte. Jag visste att tiden inte spelade någon som helst roll, så på det andra uttagningsloppet på söndagen körde jag istället en feg-tråk-nolla. Men det var skönt att veta att jag kunde sätta den enda nollan för helgen när det verkligen gällde. I agilityloppet som vi inte behövde nolla så halkade hon mellan 2 hinder och rev en ribba. Nåt vatten blir det nog inte på vm iallafall. Det gjorde henne upprörd och antagligen mer fäst på mig, så när vi skulle ta slalom som var vår värsta ingång, eller utgång.. hur man ser det hehe.. .(får tilda syn på mig efter att ha rundat första porten så kan hon bli upprörd.) Men det fanns ingen chans att göra bakombyte till slalom som det stod. Hade det gällt mer så hade jag nog gjort ett framförbyte.

Nu har Tilda vilat från agility och ska vila lite till, vi jobbar på fysiken just nu, sen ska vi fila på tekniken och jobba på våra svaga sidor fram till VM, så får vi se hur det blir. Hoppas bara att hon får vara frisk .

Landslagsledningen har nu gjort sitt, uttagningarna är helt klara och Tilda springer både Individuellt och Lag på både VM och NM.

Här hittar ni laguppställningarna >>>

Då var landslagsuttagningen över för den här gången. På fredag kommer den slutliga uttagningen efter ledningens överläggande, 4a blir ordinarie och 3 reserver. I VM deltar 3st individuellt och 3stycken i lag, men de skickar max 4 i varje storlek, så minst 2 får springa både lag och ind på VM. På NM kör alla 4a.

Som ni ser är det 2 ekipage från Borås med som ordinarie iår 🙂 🙂

Och Jörgen med Zac lyckades med bravaden att sätta 3 nollor under press trots Jörgens onda knä som begränsade hans handling, så fick Zac tillräckliga tider att klättra in på en delad 3:dje placering.

POÄNGEN

Medium:
Mascot 72
Tilda 65
Max 47
Tiger 45
———–
Alpha 44
Zindi 43
Izor 43

Small:
Maja 74
Zimba 69
Erik 60
Eddie 59
————-
Stumpen 57
Tilly 44
Nova 43

Large:
Arwen 75
Elvis 65
Zack 52
Excel 52
————–
Leia 51
Ess 45
Flax 44

Sen Bjuv inte tillät att man sprang klart banan vid disk så har frågan om springa klart eller inte och träning på banan kommit upp.

Jag har själv blivit ganska bra på att köra klart så hunden inte märker det även om det blir fel på banan. Fast för det mesta vet hunden om det iallafall. Är det inte så att man innerst inne efter att ha väntat på ett lopp, ibland en hel dag, gärna vill få springa lite mer än 3 hinder. Man vill veta om hunden även om den diskade sig på tredje hindret har lärt sig något sen sist. Man vill springa så man får känna lite av den där känslan som kan finnas när det går bra. Man vill se ljuset trots diskningen. Men hur ofta går det bra efter att man har diskat sig egentligen? Själv så blir jag ofta slarvig och ger inte hunden en ärlig chans, tappar banan efter disk och bara springer, men visst är det kul att springa… men vad hjälper det hunden…

Det har skrivits långa haranger om hur vi ska ge hunden en chans att få en positiv bild av loppet. Men är det inte i verkligheten vi som vill ha och behöver den positiva bilden, för att få motivation att träna vidare. Man kan ju springa 3 hinder, diska sig och sen snabbaste vägen till klöven, då blir Vira hur nöjd som helst. Högre frekvens på belöningen ju färre hinder vi kör… Kanske det är grejen om man vill motivera hunden. Springa 3 hinder och sedan full fart till belöningen. Då lär sig hunden att den vet aldrig när partyt ska komma.

Sen är det ju faktiskt så i många fall att man inte har hunnit träna klart sina hundar på alla hinder till 200% när de ska ut och tävla. Det finns dom som har betydligt mer tid till träning än vad jag har, men majoriteten har antagligen inte den tiden som krävs för att hunden ska vara “klar” vid 2-3 års ålder. Och själv med terrier kan jag säga att det inte är så många i min ras som är redo mentalt så tidigt även om man hade haft tiden att träna. Men klart man vill tävla. Och man lägger då på en svårighet till, miljön, tävlingsmomentet, och då räcker det inte att hunden kan slalom på träning i fullfart, det ska köras 1000gngr till och köras på många olika slalom innan man kan börja förvänta sig att det sitter på tävling. Om man tar om slalom på tävlingen, så har du fortfarande 999 repetitioner till att göra. Men jag kan ta om slalom en gång på tävling, fast då ser jag till att göra det enklare så hunden klarar det. Tror inte det gör så mycket från eller till dock.

Och kontaktfälten, ja visst har vi alla olika målbilder, och ja det går få många hundar att sansa sig och ta kontaktfälten, men sällan kan hunden ta det så som man vill ha slutbeteendet innan åter och åter repetitioner på träning, och innan iallfall jag hunnit göra alla dom repetitionerna så vill jag ut och tävla, för det är roligt att tävla och jag vill testa om hunden gör framsteg på andra saker. Jag kan för det mesta få Tulo och Vira att ta kontaktfälten om jag vill, men det är långt kvar innan de klarar det medans jag springer förbi fältet och slår en volt vid sidan om. Jag testar dom ibland på tävling, oftare och oftare ju bättre de blir, för att se hur långt de har kommit i sin träning. Och visst tar jag om fältet om de gör fel ibland, men i ärlighetens namn så tror jag inte de har kommit tillräckligt långt i sin träning att det spelar någon större roll innan jag vet att de kan det och även i stress, under press, i alla miljöer, då ska jag börja ställa krav, dom närmar sig, och när jag vet att dom är redo kommer jag vara konskvent, men innan jag vet att de kan sitt beteende i tävlingsmiljö till 100% så tycker jag det är elakt att ställa krav på dem.

Jag har sett skräckexempel där man låtigt hunden ta om slalom 7 gånger för att den gått ur sista pinnen i slalom. Stackars hund brukar jag tänka. Och vad säger man om inlärning och att göra fel… Blir det fel se till att det inte blir fel igen. Kör hunden fel 6 gånger och lyckas sista gången så har man tränat in mer felaktigt beteende än korrekt utförande.

Det var lite tankar om träning på tävling och att få springa klart. Jag tycker det är kul att få testa vad hunden kan på tävlingen så givetvis vill jag köra klart, men med handen på hjärtat så är det nog mest för min egen skull för det mesta.

Klart ska man få springa klart.
Sist så vill jag avsluta med att jag tycker att man för sina 55,- springa klart sin referenstid.

En liten tankeställare angående dagens uppflyttning mellan KLass 2 till 3.

En kompis sprang mot upploppet i klass 2 agility igår, med den långsammare av sina hundar. Det är inte lika svårt att dra runt denna hunden som hennes andra runt banan eftersom den springer i lagom takt. De senaste tävlingarna har hon tagit 2 agilitypinnar i klass 2. Och var nu på väg mot ytterligare en felfri runda. Med skräcken i ögonen så letade hon febrilt i fickan efter sin pipleksak. Strax innan mållinjen drog hon upp pipen och när hunden gick imål, slängde hon in den på banan. Och till sin glädje lyckades hon få hunden diskad. Hon anser att hunden har mycket fart och motivation kvar att träna innan det skulle vara roligt att springa klass 3.

Kanske inte Kents idé var så dum. Fast med lite bearbetning kanske, annars skulle vi nog få stooora klass 1…

Problemet med just agilityklassen ligger nog i att skillnaden i koefficient mellan Hopp och agility är såpass stor. Skillnaden avgörs även av banlängden efter som det bygger på meter per sekund.

Fakta om agilityklasskoefficienterna.
I klass 1: Hoppklass 3,3m/sek, Agility 2,9m/sek
I klass 2: Hoppklass 3,7m/sek, Agility 3,2m/sek
I klass 3: Hoppklass 3,9m/sek, Agility 3,5m/sek

Det är alltså i klass 2 en skillnad på 0,5 meter per sekund.

Senaste klass 2 ag som jag tar som exempel så var banan 180 meter. Det gör en tidskillnad på nästan 8 sekunder gentemot en hoppklass. Säg att man lägger på 4-5 meter för vägen på agilityfälten (domaren ska mäta rakt på marken) Då har du fortfarande 6,5 sekunder extra som du ska utföra dina kontaktfält på med en hund som springer 3,2m/sek. Så för en långsammare hund så blir det inte så stor skillnad att klara hoppklass 1 som agilityklass 2. Medans det blir betydligt svårare för samma hund att klara hopp 2.

Jag diskuterar inte referenstiderna i sig, för det lägger jag mig utanför, men frågan ifallet är att det kanske blir lite skevt mellan våra båda klasser.

Tilda SM Agility 2008.

Foto: Mette BjörneHär kommer the story of Tildas kontaktfält:

2 av 2 på
När jag började tränade jag med Ingemar och galningen Shivas som skulle stå två av två på. Jag tyckte det var ett bra koncept och köpte det med en gång. Tilda fick börja träna 2av2på. Hon blev väldigt duktig på det. Hon stog inte kvar tills jag sa “kör” alltid på tävling, men hon sprang i fullfart ner och trampade. Så snabba bra fält som hon hade på balansen i klass 1 kommer hon aldrig ha mer.

A-hindret ställde till problem
Det svåra var A-hindret. Och jag är ganska säker på att det berodde på att vi hade den då höga, branta varianten av A-hinder, vilket hon tyckte var väldigt jobbigt att genomföra med stopp. Jag kämpade med A-hindret i 2 säsonger. Ibland tog hon det, men jag fick aldrig till rätt beteende på tävling. Problemet med A-hindret satte troll i huvudet på mig och jag började bete mig annorlunda även vid balansen varpå hon började hoppa där också.

Korrigering av kontaktfälten
Någon sa åt mig att korrigera henne och ta om balansen när hon hoppade balansen. Jag provade detta under ett tag. Varje gång jag skulle ta om det så blev hon förbannad kardborre-terrier som inte hade något utrymme kvar i sitt lilla huvud för inlärning, varpå jag byggde in en frustration för kontaktfältet och spiralen gick deepdown. Och att säga till henne med bestämd röst innan fälten fick henne att hoppa ännu längre.

Lösning på A:et?
Sen hörde jag talas om springande A på mindre hundar. Enligt sägen var det minst lika jobbigt att träna in som stopp eftersom man var tvungen att få upp sån fart att de flög över kanten så de landade så det var tvungna att få ett språng på fältet. Jag tänkte att det var värt ett försök. Så jag tog mod till mig en vacker dag i fina Tämta och skulle prova detta. Tilda sprang en gång och tog fältet, andra gången tog hon fältet. Jag funderade lite och tänkte att.. det måste bara varit tur, och det funkar aldrig med sväng innan. Jag körde mera och ju mer jag körde desto mer insåg jag att Tilda var helt enkelt byggd så att hon tog kontaktfältet på A-hindret hur jag än gjorde. Jag var ändå inte helt säker och frågade runt lite. Jag frågade en terrierägare om man kunde ha olika beteenden på A:et och balansen och hon var skeptisk. Efter lite funderingar bestämde jag mig ändå för att köra springande på A:et, och sen den dagen har hon aldrig missat ett A-hinder.

Nästa problem som skulle lösas var balansen. Hon kunde balansen om jag så slog tre volter och skrek Hej Knekt allt vad jag orkade från alla möjliga håll. Jag kastade bollar, skrek, stampade och gjorde allt i min makt för att få henne att fela på träning, men hon gjorde perfekta fält och väntade gladeligen på sitt “kör-kommando”. Varje tävling så var det dock lika ovisst vilket humör hon skulle vara på… ofta på hopphumör. Jag visste att springandet inte fungerade på samma sätt på balansen, oturligt nog 😉 Men en liten tanke slog mig att för att få bort frustrationen som vi byggt in så skulle jag testa springande fält. Kanske var det var värt ett försök.

Tilda och jag gick in på vår fjärde tävlingssäsong (2006).
Så i april började jag träna med bågar, snören och även utan hjälpmedel och lät henne springa bara hon trampade längst ner för att försöka få bort frustrationen. Jag hade tagit mod till mig att prova på landslagsuttagningen detta år, tyckte det vore en kul erfarenhet. Lite dumt var det kanske att experementera på fälten innan uttagningen, men jag hade ju inga större förväntningar på uttagningen mer än att det skulle vara en erfarenhet till kommande år. Efter första uttagningen i Boxholm så insåg jag att det var för lång väg att gå. Hon flöööög fälten. När jag kom hem så återgick jag snabbt till våra 2av2på med stopp i väntan på kör. Vira började bli äldre och tränade lite agility, så jag bestämde mig att prova en ny metod, “Time-out“. Så jag försökte få Tilda extremt taggad på träning, målet var att vid första försöket få henne att inte vänta på mitt “kör”, för tog hon det första gången så fanns det inget sätt att få henne att missa det sen. När jag till min glädje lyckades få henne att hoppa balansen så tog jag henne till sidan och hämtade Vira. Efter 10 minuters träning med Vira så fanns det inte en chans i Världen att hon hoppade balansen vid andra försöket. En lyckad metod som fick mig att fundera vidare. Fälten blev åter bättre. Jag beslutade mig för att den metoden skulle jag använda på tävling. Ta henne av banan om hon hoppade balansen. Jag gjorde det på någon tävling, men snabbt var det andra uttagningen i Fagersta och fälten var inte klara. Alar hade ritat en bana med en för tiden vansinnigt konstig kombination. Idag hade nog fler klarat den, men tråklingar och serpentiner hade bara börjat. För en gång skull hade man nytta av en kardborreterrier och vi klarade kombinationen. Fältet på upploppet var dock ett minne blott. Men vi kom 3a i uttagningen.

Här kan ni minnas kombinationen haha snygg lösning vi gjorde http://www.goodgirl.se/film/fagersta_anna_ag.mpg

Sen var årets uttagning över. Jag tänkte inte mer på det utan jobbade vidare på våra kontaktfält. Det kom hem ett brev från uttagningen som jag inte la så stor notis över. Nån dag senare tänkte jag att det kunde ju vara lite kul att se vilka som kom med i laget, och öppnade brevet. Varpå jag fick se att Tilda var med som reserv till Nordiska. Snacka om förvånad… Med 5 fel på balansen i alla 3 agilityloppen varav 2 räknades till nordiska (eftersom man enbart kör agilityklass där) så hade jag lyckats bli reserv… Tack Alar haha… Så ett roligt läger med massa duktiga förare fick jag trots fälten.

Det var snart dags för SM och att låta henne hoppa 2 fält i Fagersta var ju ingen höjdare. De hade 3 klasser agility i Nynäshamn. Så jag gjorde en idiotresa på natten och sov i bilen. Min timeout-plan skulle nu genomföras ordentligt. Första loppet var hon så trött så hon till både min och hennes stora förvåning gjorde ett klockrent stopp… Sen blev det time-out när hon började vakna till. De satte iallafall såpass spår så hon fixade balansen hyfsat på SM. Så jag fick en indikation på att det var rätt väg att gå. Så sen fortsatte vi att gå av banan när hon hoppade. I Hässleholm i Juli tog vi vårt sista agilitycert. Den hösten fick Tilda valpar (Felix o Tetra) Så sen var det bara till att börja om.

Time-out metoden fungerar på Tilda. Men det måste hela tiden underhållas. När man tror att det sitter forever och är lite loj en tävling eller tränar för mycket fart ner på balansen under en period och låtigt ngt kör utan kommando slinka förbi på träning eller tävling så kommer strax ett hopp och då är det bara att återgå…

Den fiina alldeles rena balansen är nu på plats Fixare Klas justerar det sista.
Och sen får Tilda testa om den duger, och hon godkände den 🙂

En kort sammanfattning från kanonsabotören. Jag vet inte om det var vädret, men jag hade extremt svårt att koncentrera mig. Målet med Tilda för helgen var 2 hoppnollor. Eftersom koncentrationen inte infann sig så körde jag lungt och avvaktande istället för att köra snabbt o rent, som kräver endel av mig. Vi lyckades ta våra 2 hoppnollor, men loppen var inget att skryta med. 2:a i ena efter Nikki och 4:a i det andra med en rejäl fulesnurr i en klass 1-nivåbana. I agilityn så har jag varit lite för snäll med balansen det senaste, så Tilda tog sig små friheter, varpå jag tog av henne av banan.

Vira var segare än vanligt. Enligt hormonschemat så är det skendräktighetstid och kanske kan man skylla på det. Den ena hoppbanan som bara var att springa, borde vara en bana där Vira i vanliga fall skulle kunna vara med och slåss med bra tider, men hon var för långt efter. Det positiva var att utvecklingen går framåt på våra kontaktfält.

Tulo gjorde kanonlopp i båda hopp2-klasserna, men på lördagen hoppade han över sista pinnen i slalom och på söndagen så rev han en ribba. För honom är det nästan svårare när det är låga hinder. Även i agilityn på lördagen gick han ur sista pinnen i slalom. Sista agilityloppet på söndagen gick typ 5 på eftermiddagen. Härligt schema att köra hopp 2 klockan 9:00 och agility 1 klockan 17:00 . Kul om man inte har någon klass 3 hund däremellan… Tulo var rätt trött på söndag eftermiddag och banan var väldigt svår för honom, så det blev bara pankaka.

Sven och Felix nollade båda hopp 2, varpå Sven gick upp i klass 3. Grattis!!

Dyra smörgåsar.
Jag gjorde mig inte speciellt populär hos fikatanterna i Åtvidaberg. Jag är nämligen en storfikare på tävlingar och köper gärna 2 mackor i
fiket till hyfsat pris för att uppmuntra fikaförsäljning istället för
att ta med mig egna. Och på egna tävlingar så är policyn att det är roligare om folk fikar mer och man tjänar mindre per grej.

Så, när jag ville ha en basic ostmacka och såg att alla torra frallor med diverse djurpålägg kostade 20,- så var jag tvungen att tycka att det var dyrt. Varpå jag fick svaret “-Ja det kostar att ha tävlingar”. Just DET var ett argument jag inte kunde svälja och gå därifrån med, så jag rättade damen och sa att man TJÄNAR pengar på att ha tävlingar. Då började hon rada upp domararvode och planhyra… Jag förklarade för henne att jag köper inte det där, men det klart om man tror att folk köper såna smörgåsar för 20,- så kan man tjäna ännu mer pengar. Sen köpte jag en kaffe och gick därifrån. På vägen till mitt tält blev jag inbjuden på fika i Camaras tält som hade släkt-support och mängder och fika. Så jag fick mumsa i mig en smaskens ägg-macka.. och den var helt gratis 🙂 Hade dock gärna betalat 20,- för en SÅ god macka.

Annars var själva tävlingen, om man bortser från schemat (Klass 2, 3, 1) mycket välgenomfört.

Eller egentligen ska man skriva enligt motivationsprincipen. Att tävlingen var mycket väl genomförd och hade schemat varit lite annorlunda så hade den varit ÄNNU bättre. Man ska ju t.ex. aldrig använda MEN, då kommer mottagaren bara ihåg det som man säger efter men 😉

Semester o träningsläger
Nu har Vira semester i Lysekil och Tulo är på träningsläger. Idag körde han lite kontaktfält på förmiddagen och sedan tränade vi med halvbrorsan och Sigge på kvällen. Förutom en ban-kombination så tränade vi tajta svängar. Till vår fasa så märkte vi att getingarna har byggt på i vårt a-hinder. Detta måste ju åtgärdas…