Så var det dags för vår inofficiella tävling, själv skulle jag vara dummare. Somnade om en gång, men som tur var vaknade jag igen innan tävlingen hade börjat. Så snabbdusch, försöka få upp den svartvita slashasen ur soffan för att sedan lämna två små mörka besvikna ögon från den krulliga och åka till klubben.
Som tur var hade jag solglasögonen med mig, och som tur var hade någon annan vänlig själ solkräm med sig, annars hade det kunnat bli en väldigt jobbig dag och kväll. I fredags var första gången på tävlingskursen. De fick springa en bana för att jag skulle kunna utvärdera vad hundarna kunde och hur förarna tänkte… Linda fick i uppgift att sätta 5 fel varje gång hundarna tog kontakt med sina förare… Tillbaka till .. “tänk om agility vore som utställning”… Då skulle jag döma 5 fel varje gång en hund gör fulesnurr eller inte har någon aning vad som sker, jag skulle döma 5 fel på alla som drar sin hund med handen framför nosen genom slalom, jag skulle döma fel på alla hundar som är intresserade av allt annat än att starta när de går fram till starten, eller när de stannar mitt på banan och ska titta på något annat… men när allt kommer omkring så är ju de flesta nybörjare, och egentligen skulle man ge deras instruktörer 20 fel. Nu hoppas jag det inte låter som om jag är kritisk mot alla, det var många duktiga med på tävlingen, och visst är det lätt att göra fel och få extra snurrar, men det finns alltid ett gäng som man undrar var de egentligen lärt sig det de kan, eller det de inte kan.. En dams hund skällde på henne mellan varje hinder och hon fick fösa hunden framför sig… hon hade en sådan raffinerad teknik att de faktiskt kom runt.. men hade agility varit som utställning så hade jag diskat henne efter andra hindret… Jag tyckte så synd om denna lilla vallhund som inte hade den minsta susning om vad den skulle göra. Den skällde, föstes, hoppade… skällde, föstes hoppade…. Sen såg jag även en hund som måste blivit lobotomerad… Sist jag såg den så var den världens spralligaste och busigatse hund, jag tänkte att det blir lite jobb att få någon ordning på den, men den har potential… samma hund GICk omkring på banan… jag förstår inte hur man kan ta bort såå mycket glädje… trodde inte det var möjligt… själv jobbar man för att pressa fram varende droppe spring som går att hitta… och sen lyckas andra med sånt… Nåväl alla har ju sina målsättningar med den här aktiviteten…
Något annat som är svårt när man dömmer är att inte vara cheerleader. Jag fick verkligen bita mig i läppen flera gånger när det kom ekipage som jag haft på kurs eller som jag tränat med och verkligen vill vara med och heja fram… Första parket och så får man inte säga ett ord… Inte ens när min svartvitas son Sven var på banan, eller när Marianne sprang med MIN svartvita!!! och jag fick inte säga hejknäckt engång… Jag hade diskat dem om den svartvita hade hoppat kontaktfältet, men marianne hade tur idag… De som sett den svartvita springa med mig kunde konstatera att det var en lugnare version som inte skällde på startlinjen och inte var riktigt lika taggad på banan, men de kom runt och lyckades tillochmed vinna ett lopp.
Sen rycker det i bena, vill springa, vill springa… mamma kom upp med Tulo en sväng och hade det varit medium så hade jag stoppat tävlingen så att jag hade fått springa ett varv.. hur står de ut domarna, abstinens…. Som tur var så kom min favvoschnauser hagge upp och jag tiggde mig till ett lopp innan sista large-klassen. Vi klarade loppet galant, jag fick testa framförbytet som jag planerat in i banritningen men som inte många gjorde och det fungerade bra på snabba hagge. Han är lite rivkänslig, så vi rev, jag skulle nog ställt mig en haövmeter annorlunda när han kom ur tunneln… annars flytigt och bra och min abstinens var lugnad att klara dömma även sista klassen. Tack för det Hagge!! Tror han var ganska nöjd att få göra en insats och jag hoppas att hans lillasyster kommer snart… Så Mia kan börja träna igen.
Jag kände de sista 2 klasserna att koncentrationen började tryta, det var lätt att fastna i stirr, speciellt när det var lite lunkigare hundar och det inte skedde så mycket. Tur att jag fick mig en vegoburgare från grillgubbarna i banombygget. Jag kom hem la upp resultaten på hemsidan och sedan somnade jag tungt enstund ändå tills det kom oväntat besök…
Hoppbanan: Jag ville ha bakombyte 2-3 för att minska rivningsrisken. Hon har nämligen tendens att riva om hon får spana in sig på ett hinder och jag vrider henne från insidan, och i detta fallet stod 8:an i linje. Så jag startade i princip med henne, hon fick syn på 4an och drog sig däråt, så det blev inte helt bra men vi redde ut det. Sen rev hon 5:an, kan bero på att sikten till nästa hinder var dålig så hon blev lite osäker när jag gjorde bakombytet, innan hon fick se tunneln. Sen gjorde jag F.B. 8-9, så det blev push-through til 9. Resten ser ni på min röda slarvigt ritade linje. 
Agilitybanan: Här blev det för plåttrigt att rita min väg. Jag tog henne neråt vid trean med ett framförbyte, sen utnyttjade jag tiden i tunneln och sprang upp så jag hade 5:an på höger sida, efter slalom gjorde jag ett F.B. sedan ytterligare f.b. innan balansen. Plockade henne med f.b. efter 14 och sedan sprang jag utsidan 16 och bakombyte 17-18, sedan ett framförbyte, så att jag låg på insidan 19-20. 
(Loa ska förhoppningsvis bli mamma till ytterligare ett gäng rävsprängare framöver)
eftersom man ändå kan få poäng, så kunde jag ju inte diska oss, så jag körde deppat vidare…Bästa tiden och 5 fel IGEN!!! 7:de placering i uttagningen och därmed 10 poäng till.. alltid något. 
vet inte vad som egentligen hände där inne, men det tog en hel eeevighet… annars var loppet ganska bra. fältet var inte enligt önskat, men vi fick inte fel på det. Med fika i banantunneln så hamnade vi på en 2:a placering. 
