Idag fyllde rymmarna 2 år. 
Kalas och agility har det varit.
Tänk att dom redan är 2 år… brukar vara det man tycker, men jag får istället justera mig och tänka att dom är ju faktiskt bara 2 år. Felix i klass 3 hopp på ett halvår… duktig hund och duktig Ida. Tetra har också blivit väldigt duktig, ska bli spännande att se henne nästa säsong. 
WEEEE WAWAAWWA WOFWOFWOF…. Tilda har fått ta det lungt efter VM, men idag fick hon träna lite, och gissa om hon var nöjd 
Hon säger att hon aldrig ska nolla ett enda VM-lopp igen om utebliven träning ska vara “belöningen”.
Gungan har varit projekt fart iår och det har ju verkligen givigt resultat. Hon älskar sin gunga. När vi tränar så står hon och småtrampar för att den ska gå fortare ner.
Yvonne Östers bild från SM: 
Årets projekt blir snabbare balans. Eller rättare sagt, projekt “bort-med-smygandet-på-tävling”.
Jag inledde det inför NM förra året och hon hoppade balansen båda loppen, efter att ha satt varenda balans hela sommaren. Så därför har det uteblivit iår och gungan har prioriterats. Men nu har jag mer lärdomar i bagaget och jag har studerat NM-loppen, så projektet återupptas. (Möjligen efter NM då 😉 Men vi har småstartat lite iallafall. För om Frodo går runt så hinner vi inte smyga på balansen. Vi får väl se hur det går, återstår att se. Just ja kom på att jag höll på att leta efter domaren till NM, får ta det sen, så man kan studera lite…
Under träningen så konstaterade jag.. att … ju kräsnare man blir, desto mer inser man hur lite man har tränat. Jag konstaterade att jag är indoktrinerad och aldrig nöjd. Jag konstaterade att jag har en hel lista med saker som Tilda kan bli bättre på. Hon är dock väldigt bra på att bita i kopplet, äta korv och skälla. Min älskade lilla galna terrier. 🙂 Tilda är den som jag har största öga till när jag är hemma, Vira är den som jag saknar mest när jag är borta, konstigt, men rättvist att båda är favoriter på sitt egna sätt.
Idag så tränade vi tajta bakombyten och balans. Innersvängar har det tränats endel på iår och de tajta bakombytena har glömts bort, kändes även som hon har tappat sitt ut-kommando, så det står på listan. Konstigt att man inte kan träna allt hela tiden… ja just det, man har ju ett jobb också 😉 Och inte var det vinst på trisslotten idag heller 🙁 Men imorgon får vi huset, weeee så sen ska iallafall Vira få moment-träna lite mer… om jag nu vågar ta ut henne på gräsmattan innan vi har Virastängsel runt.
Igår blev jag överraskad med blomma från parsonklubben (noga utvald för att inte dö i min vård) och en bukett blommor från Borås BK. Idag fortsatte bästa kursdeltagarna sitt mål att göda mig med godis så att jag inte ska ha en chans mot dom på banorna framöver. Tusen tack allihopa.
Idag fick jag lite hjälp att titta på Viras hoppning. Det blir mer gymnastikhoppning framöver, hon tycker verkligen det är jättejobbigt att samla sig och studsa. Mer sånt, snart får vi trädgård :):):)
Fick frågan om Kroatisk vallhund. Jag kollade lite och den heter egentligen Hrvatski Ovcar.
Det finns 3 stycken registrerade i Svenska kennelregistret (Ingen med svenskt regnr).
Slog upp den i all världens hundraser som jag vann på MyDog.
Mankhöjd: 40-50cm
Påminner exteriört mycket om den ungerska vallhunden Mudi. Den Kroatiska Vall/Herdehunden förekommer främst i området vid ungerska gränsen. Man anser att raserna är mycket gamla, men det finns inte mycket nedtecknat om bakgrunden.
Ras-standard hos FCI >>
(Ingen svensk rasklubb eller rasstandard finns att tillgå hos SKK)
Här är en länk till Gera som var med på VM. Tyvärr hittade jag inte Agilityloppet som visar kontaktfältet, men jag vet att Fredrika filmade det, så kanske jag får lov att lägga upp det framöver nån gång när jag fått filmerna 😉 http://www.youtube.com/watch?v=WwJ9Mjlpb40
Jag har även fått filmerna av Fredrika (tusen tack) och lagt upp Tildas lopp på min hemsida under hennes VM-sida 2008 för er som är intresserade (Klicka på bilden på första sidan.
Efter en promenad tillbaka till hotellet var det dags för kvällsmat i restaurangen. Jag konstaterade att hur det än skulle gå imorgon så har vi gjort ett bra VM. Men det var ändå svårt att sova den natten. Det hjälpte ju inte att det var någon slags byggnation på spårvägen utanför så det gnisslade högljutt mestadels av natten. Jag var trött på morgonen. Medium var först ut så det var bara att pallra sig upp. De första regndropparna för helgen visade sig när vi skulle gå till arenan, jag kom iallafall ihåg buren. Vi kom strax innan banvandringen, det var 2 banvandringar och eftersom man startar i omvänd ordning (de diskade först och ledaren sist) så hade vi startnummer 62 (eftersom vi låg 10:a av 72) och gick i andra banvandringen. Maria stackarn stukade foten på vägen till arenan så hon kunde inte supporta oss vid banvandringen och bekäfta våra val. Det första jag tänkte när jag såg banan var: “-Vad tråkigt att inte balansen står mer utmanande” Den stod nämligen på upploppet med ett hopphinder rakt efter. För övrigt så såg den ganska bra ut. Några klurigheter, men inget som jag inte kände mig trygg med. Jag hade svårt att välja hur jag skulle göra innan slalom, kunde inte bestämma mig på banvandringen, men jag fick hjälp att provocera fram ett beslut och valde att lita på att hon inte skulle riva trots att jag gick kvar på utsidan. Håkan gjorde ett fint lopp. Masacot var 2 hundar före oss, jag hörde publikens suck och förstod att hon hade dragit på sig ett fel, men försökte blockera ute det. Jag försökte hålla Tilda lugn. Snart var det vår tur. Jag visste att jag kunde starta med henne, och det gjorde mig antagligen mindre bestämd i starten, så jag hade svårt att få henne att ligga kvar. Till slut så valde jag att köra. Första tajta svängen gick bra, tappade henne lite vid muren, men det var en läskig rivningssituation. Höll henne stenhårt efter gungan, supergarderade tunneln, lät henne gå före in i slalom, jag kände hur jag blev alltmer nervös, svängen innan balansen kom hon lite längre ut än tänkt varpå jag garderade mig, fick henne över hindret, snubblade till lite innan balansen, jag ville inte släppa henne från fältet innan jag verkligen såg att hon var på, så jag sprang järnet för att komma ifatt, jag såg att båda tassarna var nere och gav henne sitt kör-kommando. Sista hindret och WEEEeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeee vi hade satt vårat fjärde och sista lopp på VM :):):) Jag “tappade” Tilda över avspärrnings-staketet, fick ropa på henne, jag hölls upp av kramar imål innan jag fick lägga mig ner på golvet för att andas. Munnen var som öknen en solig dag och jag var heelt slut… efter 34,99 sekunders ansträngning så rasade jag totalt. Det går inte beskriva eller förstå hur man kan bli såå slut av så “lite”. Har aldrig varit i närheten innan. Någon vänlig skäl kom med Tildas pipleksak, så stackarn skulle få sin belöning. Jörgen hade coachat mig att “-köra mitt lopp” att sätta ett fjärde lopp på VM är en fantastisk prestation, “-sen var du hamnar spelar ingen roll för prestationen är lika bra”. Och det hade jag gjort, jag hade “kört och satt mitt lopp” det var mitt mål… jag var sååååå nöjd, tittade inte på resultatet när jag fick ork att resa mig utan gick rakt ut för att ta hand om Tilda och gå en promenad och bara njuta. Och jag njöt… Efter en stund gick jag in, kollade på resultattavlan och fick se att jag hade hamnat fyra. Fyra på VM…. Folk spranng ner och dansade på planen, jag möte Eva först som gratulerade mig och jag satte gråten i halsen. Blev tillsagd att springa till suportersidan och publiken, och vi firade… Weeeeee weeeee party, party….
Sen ebbade allt ut och det var dags att bygga small-banan. Jag gick upp till Tilda och gav henne en grissvans. Satte mig på läktaren och vilade lite, stirrandes rakt ut i intet kände jag hur allt bara rann ifrån mig. Det var som en läcka i huvudet, allt bara pösssss. Det blev tomt i huvudet, jag blev helt matt. Dryga 30 minuter efter firandet så hade någon tömt hjärnan på mig. Jag var givetvis nöjd, men likgiltig och känslolös. 2 månaders uppladdning, 2 månaders bergodalbana från heaven to hell, 6 dagars stenhård mental freakout fick nu ta ut sin rätt. Jag gick ytterligare en promenad, tog en öl i baren, satte mig för att titta på smallklassen. Konstaterade att small var dåliga på bakombyten och kontaktfält, önskade att vi hade haft det kontaktfältet som dom hade, försökte springa i foppatofflorna för att fira Åsa som tog Sveriges genom tidernas andra vm-medalj, försökte njuta av largehundarna. Vips så var allting över och vi stod där på prisutdelningen och överlämnandet av VM-flaggan till Österike som ska arrangera det 2009. Vips så var det avslutningsfotning i landslagsoverallerna och vips så satt vi på restaurangen och skulle äntligen få fira, slappna av och njuta. Efter en god och trevlig middag började jag känna magknipet komma. Just snygg firning, försökte ignorera det, men det var ett faktum och jag var till slut tvungen att gå upp till hotellrummet för att ta det lungt. En liten tröst var att de flesta barer i närheten hade stängt denna söndag. Jag packade, för vi skulle iväg tidigt på morgonen till flygplatsen. När jag la mig i sängen blev magen bättre och jag somnade strax.
Upp i ottan så tog jag och Malin taxi till flyget, Tilda stog tålmodigt i check-in kön med mig och strosade omkring på Helsingfors flygplats i sitt koppel som en duktig liten vovve och ingen sa något. Jag gick tillbaka till elektronikaffären för att köpa dom där lurarna som jag aldrig hann köpa på ditvägen och för att spendera mina sista euro på något. Bordingen gick bra, jag fick sitta ensam på vägen hem. Jag satte i mina lurar och letade upp min VM-låt som jag inte hade hört på hela helgen. Sebastien Tellier – Divine. Några tårar kom och jag lyssnade på den några gånger innan jag somnade och vips var jag framme i Göteborg.
Tack för alla grattisar. Hoppas jag inte missat att svara något mail eller sms. Väl hemma efter fyra arbetsdagar ledigt och upptagna kvällar så har det varit fullt upp. Det är så mycket man skulle kunna skriva, men var ska man börja och när ska man få tid… Ska skriva lite granna, det kanske blir lite hopppigt och ryckigt och jag glömmer säkert allt intressant, men så får det bli.
Att flyga med Hund
Onsdag morgon så bar det av till Landvetter. Tilda skulle som tidigare skrivigt flyga handbagage i kabinen. När jag kom till terminalen så är det första jag ser en stor “hund förbjuden”-skylt utanför svängdörrarna. hmmm… men jag måste ju få ta med hunden in. Frågade en info-tant som hänvisade mig till en sas-.tant som sa att givetvis får du ta med hunden. Inchekningen gick bra, ingen vägning eller mätning av bur, bara att fortsätta. SOm tur var så hade jag betalt hunden innan till det pris som stod på hemsidan, för det visade sig att övriga obetalda hundar i landslaget hade fått betalt otroliga variationer på taxor för hundar. Så den kunskapen verkade lika utbredd inom flygbolagen som den om var och hur man får ha hund. Finnair tar betalt per kilo, någon hade vägt buren en annan hunden.. et.c. allt från 200 till 2000 hade det betalats för hunden. Jag frågade killen vid incheckningen om jag kunde ha hunden i koppel eller om jag var tvungen att sätta den i buren, men han menade på att det var inga problem att ha den i koppel. På väg från incheckningen blev Tilda lite uttråkad och började bita lite i kopplet varpå en säkerhetskille kom fram och lät som om jag inte var riktigt klok som hade hunden i koppel. “-In i buren med den” Jaha,,, suck alla säger olika… Jag tryckte in Tilda i lillalilla buren och gick till fiket för lite morgonkaffe.
Dags att gå in till gatearna …Tilda morrade och attackerade sin flygväska när jag lyfte den, men sen var det lungt när hon gled omkring på min axel. När jag skulle genom säkerhetskontrollen så var jag ändå tvungen att ta ur Tilda ur buren så väskan kunde åka genom scannern. Jag lurade tillbaka henne in i buren och tiden började bli knapp. Kände att ett toalettbesök var på sin plats innan bording. På den lilla toaletten var jag tvungen att lägga jackan och kopplet någonstans.. handfatet… jag hör ett konstigt ljud som lät som vatten varpå jag började svära över dagens moderna teknik.. handfatet hade sensor på kranen som satte igång vattnet rakt på mina grejer.. tur att det var en regnjacka, blött koppel kan jag väl leva med. Väl på planet hamnade jag bredvid en finsk dam som hade varit på busstur i kroatien med sin syster. Jag fick höra en heldel om främlingens resa med sin syster, fick även veta att hennes man hade saknat henne så mycket att han var tvungen att köpa en bil, hennes dotter jobbade i rovaniemi.. os.v… Snart var vi framme. Tilda hade hållt sig lung och fin i väskan hon lät givetvis när jag lyfte upp henne och när flygvärdinnan skulle titta in i buren på din lilla vovven så fick hon veta att så gör man inte…
Väl av planet så trodde jag att jag skulle behöva vänta på flygplatsen på Stockholmarna så jag gick till shopen för att skaffa nya headphones till min ipod så jag kunde lyssna på min VM-sång som jag hade laddat den med. Sebastien Tellier – Divine. Den blev min VM-sång i Sundsvall då den var det enda lyssningsbara inslaget under melodifestivalen som var dagen före sista kvaldagen. Sen dess har den följt mig under vägen till VM. När jag stod i shopen med Tilda på axeln ringde telefonen, det var Maria som undrade var jag var, tydligen skulle jag inte vänta på någon, dom väntade på mig. Det var dessutom bra att hon väckte mig ur dagdrömmen då jag inte hade hämtat mitt bagage än. Jag stegade iväg till bagageuthämtningen för att se det tomma bandet, blev lite nervös, men efter en liten stund kom min resväska ensam snurrandes på bandet… puh… Jag hade fått stränga order att inte ta ur hunden ur väskan innan jag gått ut och att jag skulle gå genom “Något att deklarera” varpå en irriterad finsk vakt mummlade något, tittade på buren, hörde tilda morra och skickade oss snabbt vidare. Då var vi framme i Helsinki. Jag hade kvar Tilda i buren med tanke på sura vakter, frågade Håkan och Maria som mötte mig och tydligen hade max fått strosa omkring i koppel på både Arlanda och Helsingfors utan att någon sa något. Så det där med hund och flyg verkar vara en otydlig historia. Onsdagen flöt vidare med Mat, promenad ocg fika.
Torsdag morgon, uppe tidigt för vi skulle veterinärbesiktiga innan Sveriges 18 minuters träning i hallen som var bland de första landen. Veterinärbesiktningen gick bra, och det visade sig på inmätningen att Tilda inte var för stor för medium iår heller.
Träningen började på första stationen med att Tilda inte drog på den vita tunneln någon av de 2 gångerna jag försökte, utan det blev fel ingång. Sen ramlade hon av bordet när hon skulle hoppa upp, som jag bara hann prova en gång. På station 2 så stannade hon inte på gungan, men det brukar jag vara ok med på tävling, så det var kanske inte hela världen. På station 3 så fastnade hon på handen och slalomingången blev katastrof, tills jag la ifrån mig pipen som hon hade hängt upp sig på.. summa sumaro ett ganska kasst genrep inför VM. Mattan kändes dock bra. Jag var lite deppad efteråt för att jag inte hade tänkt igenom träningen bättre i förväg, att jag hade haft pipen i handen med kardborrehunden… men det var inget att göra något åt nu. 18 minuter flög iväg och jag hann aldrig stärka mitt självförtroende som var grundtanken med träningstillfället… att få en feelggoodkänsla… Jag försökte skaka av mig den dåliga känslan och fick lite stöd av mina vänner.
Efter en promenad tillbaka till hotellet var hundarna ordentligt rastade för ett tag, så vi tog en sväng in till centrum för att spana lite och äta lunch. Shoppade en fin rosa pipleksak till Vira. Resten av dagen flög iväg och efter restaurangbesöket på kvällen så var det snart dags att försöka sova.
Fredag började med invigning. Promenaden till arenan var ca 2km. Föra året sa jag till Tilda att hon aldrig skulle få vara med på någon invigning mer eftersom hon bara skällde och retade stackars Flax med sin pipis som jag var tvungen att ge henne. Så tanken var att hon skulle få stanna på hotellrummet. Men dagsplanen föll sig bättre att ta med henne, så jag beslutade i sista sekund att hon skulle få vara med iallafall. Skillnaden iår var nämligen att deltagarna bara skulle gå in landsvis och sedan ut. Förra året var vi tvungna att stå hela invigningen. Vi var tvungna att vara där 40 minuter innan för att de skulle få koll på alla länderna. Efter invigningen gick jag tillbaka med Tilda till hotellrummet och tog spårvagnen tillbaka eftersom jag inte ville att hon skulle få ha lite lugn och ro.
Det var Large hopp-lag först. En ganska klurig slalom krånglade till det för många. Svenskarna var nr 10. Dom gjorde fina lopp alla 3 (Malin, Veronica och Jörgen) Men hade lite mycket otur och drog på sig 5 fel var. Jag kände hur nervositeten smög sig på, usch , så här nervös var jag aldrig förra året… behövde någon som kunde lungna mina nerver… avreagerade mig lite på Håkan som lyssnade. Gick till hotellet för att vila en sväng, Svenska small-laget var sist ut i sin klass, så det var ett glapp. Kom tillbaka för att se smalllaget (Åsa, Elin, Eva) köra, fortfarande nervös usch, och inget att göra åt det. Även small hade lite otur och drog på sig 10 fel. Den svenska supporterskaran hade vuxit sig stor efter att förjan anlänt och det var riktigt kul att se alla gulingar på hörnet.
Sen började det närma sig. Äntligen kom vår bana, jag kunde börja omvandla min nervositet till koncetration, jag var inte hjälplös längre. Banan var klurig, speciellt för att vara första loppet på VM och speciellt för att vara lagklass, jämför man med förra årets laghopp så var det 3 klassers skillnad. Jag hade inga större svårigheter att bestämma mig för hur jag skulle göra, och Maria var med på banvandringen och bekräftade snabbt mina val. Det var stärkande. Tilda var sist ut i laget och jag hade bestämt mig för att oavsett vad som skedde innan det var vår tur så skulle jag köra precis som planerat eftersom jag ångrade förra året att jag slarvkörde när laget var diskat. Nu var ju laget diskat när jag skulle starta, men jag följde planen. Det var en start som krävde att jag fick Tilda att stanna kvar, så jag tog min tid när hon rantade efter mig att gå tillbaka och lägga henne igen. Vi hade fått info att vi inte kunde bli diskade om vi gick tillbaka till hundarna vid starten, vilket annars kan vara fallet vid Internationella regler. Jag körde exakt som planerat, slalom satt där den skulle, ett litet argt terrrierskall innan kunde jag leva med, jag hade mindre marginal än tänkt när jag sprang insidan säcken upp till tian, men klarade det. Sen tappade jag henne ut på 13 med extra sväng, fegade lite på upploppet, men det kändes såå skönt att både hon och jag gjorde som planerat. Jag och Tilda placerade oss 7:a i loppet, en skön start på vm.
Sen skulle Large-hundarna springa sitt andra laglopp. Jag satte mig för att försöka njuta lite agility. Den kroatiska vallhundens springande kontaktfält var något va det mer imponerande. Helt otroligt. Man ser tydligt dom som tränat det målmedvetet att det verkligen funkar. Den kroatiska vallhunden accelererade med en otrolig fart över balansen för att dyka ner de sista stegen för att trampa på fältet. Det blev en stor sväng efteråt, men ändock kontrollerat. Den färgade amerikanen med juice och finska Zen var de som satte sig mest i minnet efter det loppet. Även danska Simic gjorde ett bra intryck. Efter Large och Brasilianarnas firande bar det iväg till hotellet för kvällsmat.
Lördag inleddes med small induviduellt hopp. När jag kom fram till arenan så hade jag glömt buren i hotellrummet. Suck, och jag som tillochmed ställde den så jag skulle snubbla på den just av de anledningen. Tilda fick låna Yes bur. Yes var med för att miljöträna och träna flygresa inför amerikaturen. Sen fick jag se lite smallhundar i action, och förutom svenskarna då 😉 så var det inte så många smallhundar som gjorde något superintryck som man minns. Ja förutom Adrenalina som är en otroligt häftig hund, ser ut som en liten face-race-pyrre, fast det är ju en sheltie. Det var ett gäng parsons med av varierande kaliber, men överlag så var de duktigare än sina förare. Och jag förstår inte varför de körde flygande start nästan allihopa 😉 Det var en nakenhund som gjorde bc-snurrar mellan varannat hinder, hehe den såg ganska knepig ut och en jackrussell som hade fullt upp med att nosa i mattan. Men det kan ju inte varit efter godis, då dom var stenhårda att man inte fick ha godis på träningen eller i närheten av banan. Det var jättetråkigt att Maja körde ut sig, hade varit så kul att se hur de hade stått sig mot de andra, men hon är ju ung så vi får säkert se det nästa år. Snart kom vår individuella hoppbana (Banorna kommer ju på papper när de sätter igång att bygga) Jag var ganska nöjd med banan, mycket innesvängar. Det var ingenting som jag var direkt obeslutsam över, så jag kände mig nöjd. Några saker att tänka på, såsom att låta henne gå före mig in i slalom innan bakombytet så att jag inte skulle komma i hennes synfält. Jag hade startnummer på 20 nånting och tog ut tilda för att värma upp. Gick banan mängder av gånger i huvudet för att sätta varje liten rörelse som jag skulle göra. Det jobbiga var att man var tvungen att lämna leksaken 4-5hundar innan man skulle ner, och när Tilda kommer till banan utan leksak eller uppgift på tävling blir hon ivrig och börjar skälla. Man vill ju inte att hunden ska vara helt slut när det var dags att starta, så jag fick på olika sätt försöka ha henne så lung det gick och klappa henne. Denna starten var inte hela världen om hon satt kvar i eftersom jag skulle göra ett bakomliknande byte ändå. Så hon fick köra relativt snart. Hon jobbade på bra, jag hann med det jag skulle, lät henne gå före in i slalom och jobbade ner hela slalomet som gick mot sargen. I innersvängarna kan jag känna att jag fegade lite när jag skulle förbereda henne, det var väl rivningsnerverna som låg i bakhuvudet. Hon klarade allt, vi avslutade med ett bakombyte och YES! Så var kvällen räddad. 🙂 En härlig promenad tog vi efter loppet.
Nöjd som jag var frossade jag runt bland leksakerna och efter att inhandlat leksaker till Vira (En canadensisk racoon-svans) och Tilda fortsatte jag med att njuta av Largehundarnas induviduella hopplopp. Sen var det small agility lag och sist var det dags för medium agility lag. Vårt lag var som sagt redan diskade inför agilityloppet, men jag ville återigen försöka göra ett bra lopp och få en super känsla inför morgondagen. Jag beslutade för att hon skulle få stå ordentligt på kontaktfältet inför morgondagens lopp. Så var det snart vår tur. Jag tror att Tilda efter en heldag på arenan började bli lite trött. Mina försök att hålla henne lugn innan starten fungerade inte helt och VIPs så hade hon, medans Mascot sprang fastnat i prispallsdekorationen… hon hade helt enkelt bestämt att det var hennes nya kampleksak. Jag började förtvivlat dra i dekorationen, men hon hade järngrepp. Sneglade runt mig för att se om det var några upprörda vakter på gång som skulle stänga av mig för att jag kampade med hunden, men det enda jag såg var spanjorerna i laget bakom som stod och garvade åt mig och min komplett galna terrier. Max var nu ute på banan, det var snart min tur och Tilda satt fast i dekorationen. Jag fintade henne och drog till, fick loss den slängde den bakom mig samtidigt som jag håll i Tilda så hon inte fick tag på den igen och gick mot startposition. Det var en start som inte krävde så mycket försprång, jag kände att hon var väldans ivrig, men fick henne ner och gick några steg innan vi körde igång. Starten gick bra och vi närmade oss bordet… bordet som det var andra gången sen förra årets VM som jag körde på tävling. Jag hade noterat att årets bord var något halare än tidigare så jag supergarderade och tog henne långt innan för att lotsa henne upp utan att ramla av. Och visst var hon uppe i varv, jag hörde inte pipen som markerar sekunderna så det var lönlöst att räkna, för jag hade en galen terrier som bara skällde på mig så jag hörde ingenting. Jag var tvungen att stå hukad mot henne för att hon inte skulle ramla av när hon skällde mot mig eftersom hon studsade mot mig varje gång hon skällde. När körsingnalen kom så var jag tvungen att vänta mellan skallen för att verkligen höra att det var den innan det bar vidare mot slalom. Vi körde enligt planerat och hon stannade såå duktigt längst ner på balansen och fortsatte på kommando. Vi hade lyckats ta oss runt ytterligare ett lopp, bordet och balansen medförde lite tidsfel, men det var helt ovesäntligt i sammanhanget.
Nu får jag ta en paus, sängen väntar….
Ja lite svårt att förstå… min lilla råtta har blivit …
4:a i världen. 
Lilla råttan tog sig runt … på ett Vm…4:a banor med 45 cm hopphinder utan ett enda hinderfel :):):) …
Tack Jens och Jörgen som lärt mig hur man gör på VM, tack Freddy Wegelius för hjälpen med Tilda och tack Eva-Marie för att du lyssnade. Tack alla andra för all suport, före, efter och under VM. Ett härligt gäng var det att åka med och lära känna. Grattis till Åsa o erik och alla andra som gjorde bra insatser, En mer utförlig rapport kommer antagligen efterhand. 
Resultatlista medium ind. >>
Vilket väder vi fick i helgen! Det var fint att få vara ute hela dagarna. E-M fixade intressant hoppteknik och jag försökte lära ut ett och annat, men det är svårt att pricka vad som kan behövas när man inte känner till alla ekipage. Hoppas någon fick med sig lite intressant att utvärdera iallafall. Jag säger som de visa… Det är ju bra att gå kurser, men i slutändan är det du och din hund som ska jobba ihop. Iallafall bra med paddock när man ska kolla avstamp och svängar. 
Oooj vad många ribbor… Tetra dyker mot målet. 
