Jag kikade lite lätt efter boende i sundsvall men det största minnet från det försöket var Rod Stewarts kommande vistelse som flashade på turistbyråns sida. Jag skrattade gott och skojade att jag skulle ta en Rod Stewart dagstur. Sen kom jag på ….. Tänk om det ingår i landslagsuttagningen att man måste vara med på guidad Rod Stewart tur och koncerten… som om det inte var illa nog att man ska bege sig till Sundsvall… Jag hade endel underhållande flashar och skrattade gott. Ibland undrar jag vad folk har i sina mp3-spelare på banvandringen och brukar konstatera att jag är nog lyckligast av att inte veta. Till och med i hundbloggarna så fylls det med melodifestivalsinslag. Jag fick frågan om jag är en “sån som bojkottar” melodifestivalen. Jag bojkottar inte melodifestivalen. Jag har inget emot Stockholm pride festival, som jag tror de flesta av den manliga melodifestivalbojkottarpojkarna är rädda att förknippa sig med eftersom faktum är att melodifestivalen antagligen är årets näst största glamourevent… Jag mår helt enkelt dåligt när jag hör musiken… jag överdriver inte. Nu kan jag egentligen inte säga något för jag har tack och lov inte hört mycket av årets låtar. Men i söndags vid frukostbordet blev jag påtvingad Carola och Nordman, jag kunde naturligtvis bytt kanal, men samtidigt så var det min chans att bekräfta att mina förutfattade meningar att musikstandarden i den svenska melodifestvalen var helt korrekta.
Jag såg ett program på tv om dålig smak, där de lekte med dålig smak, för att kunna göra det måste man veta vad bra smak är, de kom tillbaka till för att bryta reglerna måste man kunna dom, ska inte gå in mer på det programmet. För några veckor sedan var det en kund som diskuterade det med mig? Kan man säga att någon har dålig smak? Tja jag som levt med musikdilemmat sen jag var liten försökte omformulera mig till att det handlar nog mer om intresse än om smak. Är man intresserad av något så vill man dyka djupare och lära sig mer. Ju mer man lär sig desto tråkigare blir utgångsläget. Man lär sig se repriserna, klyschorna, det stereotypa, och man tröttnar på det och vill utvecklas. Tänk om varje agilitybana såg likadan ut… eller om det bara fanns m-banor att springa. Ja då hade det nog blivit lite tråkigt för oss som vill utvecklas och tycker det roliga med agilityn är att hitta nya utmaningar. Medans endel som inte är lika hjärntvättade skulle tycka det vore helt ok att springa m-banor i 6år, eller hur länge man nu har turen att få tävla med sin hund. Jag tycker om lite motstånd för att få motivation att jobba vidare. Sen är det olika smak vilken variant man föredrar. Jag har förståelse för dom som inte är lika tokiga, och dom som kanske inte har just det intresset, det finns ju mycket enannan inte har koll på. Så jag skulle nog inte säga att ngn har dålig smak, jag skulle bara säga att dom helt enkelt inte är lika intresserade. … och sen finns det andra intresserad som har annan smak. Men intresserad eller ej så kan man ju njuta, ha kul och uppskatta saker på sitt eget sätt. Bara jag slipper påtvingad Rod Stewart tur, så är jag nöjd 🙂
