Miss Terror and Friends

Nån gång i månaden tar jag ett blogg-rejs. Jag är själv ganska trött på att skriva om min träning, jag känner mig för tillfället väldigt upplyst och medveten om vad jag håller på med och vad våra nästa drag är. Nöjd och belåten helt enkelt. …så jag läste lite om annans träning. Efter att ha läst lite så kom jag fram till att.

1.) Jag har alldeles för lite tid att hålla på med agility
2.) Jag är alldeles för ostrukturerad för att hålla på med agility
3.) Jag är helt enkelt oseriös
4.) Jag är lat och analyserar trams på tok för lite

Mitt motargument för att jag ändå håller på…

1a.) Agility är en hobby och ska vara kul både för mig och hunden utan att sönderanalysera tråkiga saker

Och då kommer vi genast till mitt praktexemplar som är ett enda stort slarvobjekt… Tulo!
Tulo är mitt vinterprojekt. Jag sa i våras att han skulle få träna mer, men sen blev det landslag och lite av varje, sen var det vinter igen och killen har fortfarande inte lärt sig ordentligt slalom.

Tulo har fått lära sig slalom på fotsidan, Han har fått stanna i starten ungefär när han vill, Han har lärt sig kontaktfält “by fear“, det vill säga jag skriker och han stannar… , Han har fått springa hejdlöst som han vill, ja om man skulle lyssna på många så borde han vara helt hållet förstörd vid det här laget… wow… får väl se om vi kan få någon fason på honom. Han har… håll i er nu… dessutom ingen ordentlig burträning Susans burträningsdvd kom förresten ut i dagarna för er som är lite mer organiserade, eller om nån har ny valp 😉

Gud vad skönt att inte behöva göra som man lär ut…

Optimistiskt har vi åter som mål att till våren så ska slarvobjektet ta sin första pinne…..

Jag skrev ett långt inlägg som bara försvann.. suck.. synd för det var verkligen spännande…

I vilket fall så blir Tilda allt bättre. Idag har hon fått gå en knallelandspromenad runt arenan. Jag passerade en man som såg väldigt underlig ut. Han var nog inte nykter och gick jättekonstigt. Han stannade och tittade ännu konstigare, men med ganska nöjd min på mina hundar, han tyckte nog att dom var rätt fina…. ända tills dom fick syn på honom, ja, jag visste att dom skulle ta illa upp över den stilen, så Vira satte igång att skälla, och då sätter ju båda igång. Helt plötsligt förvandlade gubbens nöjda min till en mycket ilsken och kränkt farbror som började svära över mina jävla hundar som jag kunde promenera nånannanstan och vifta på armarna, ja som ni förstår så gjorde ju inte detta saken bättre så de skällde ännu mer… Han förstod nog inte att han skrämde mig redan innan han började bli arg … sura gubbe.