Igår kväll märkte jag till min fasa att lilla goingen (Vira) haltade ordentligt. Jag har inte sett något de senaste dagarna av det som dykte upp i Hässleholm, så jag blev ganska deppad när jag såg det. Stackars Vira får aldrig vara med och ha kul. Hon fick vila, lite senare när hon gick upp ur korgen så var det ännu värre :(. Nu var det dags för en rejäl undersökning, så jag lyfte upp henne och kollade och kollade. Och vad hittade jag… En fästing som hade satt sig mitt mellan tårna och växt till sig. FY! Det förstår jag att det inte är så skönt. Jag blev ändå lättad att hitta felet och kunna åtgärda det ganska enkelt. Hon haltade ett tag till men nu på eftermiddagen syntes ingenting så jag bestämde mig att gå en ordentlig promenad som inkluderade lite simning.

Vad hussar inte förstår är varför man ska gå den oländigaste terräng, upp och ner när det finns en plan, fin grusväg att strosa på… eller varför man ska gå en kilometer extra bara för att hundarna ska få simma. Jag hade poängterat innan jag åkte att jag inte skulle gå grusväg, det räcker att dom får gå koppelpromenader på grusväg när jag inte har tid att gå ut med dom. Med SM om 2 veckor så behövs det tränas styrka. Men det sa jag inte. Motivation nog för mig är att det är tråkigt att gå på grusväg. Efter mycket ajaj, ojoj så förklarade jag att det fanns en anledning till att jag innan jag åkte tydligt sa att jag skulle gå i skogen. Med någon paus på vägen så var det inte så mycket gnäll efter det. Till saken hör att husse fortfarande har lite svårt att gå med sitt ben, och med tofflor kanske det inte är lättare. Han har även fått en väldig fobi mot Viror som går runt fötterna med koppel på folk (Det var ju så han bröt benet). Men sån är ju Vira, hon går runt, runt, runt fötterna hela tiden. Hade Gregg Derett sett Vira när hon promenerar och gör alla dessa ca: 50 blindbyten/kilometer så hade han antagligen rådit mig att lägga ner agility.

Väl framme vid sjön så var tjejerna helnöjda. Tilda och Vira kastade sig i vattnet och simmade för glatta livet. 🙂 För första gången på länge har jag ingen paniksak liggande att ta tag i när jag kommer tillbaka från kvällshunderiet, så nu är det kväll, hundarna är rastade, nöjda och jag kan bara slappna av… 🙂