Klasserna är alltså numer uppdelade ganska annorlunda. I den svarta klassen tävlar de absolut snabbaste hundarna och snabbaste förarna. I den röda klassen tävlar de som vill göra det med stil. Det vill säga “snygg agility”. Farten spelar mindre roll i den röda klassen, det viktigaste är hur hund och förare rör sig och ser ut på banan. Byxkjol är ett vanligt förekommande klädesplagg hos damerna och man ser inte helt sällan rosa skjortor hos herrarna. Herrarna som under åren blivit fler och just i denna röda klass domineras av Latinos. Eftersom svartvita hundar har lättare att hävda sig i denna klass, har det under de senare åren dykt upp betydligt fler svartvita sheltisar än vad man tidigare har kunnat se. Av vallhundarna är det mestadels grönendal och det har på grund av denna nya klass till och med godkänts en svartvit variant av tollare som är väldigt populär. Det har dykt upp nya instruktörer som bytt inriktning från Dramaten och balletten för att tjäna desto mer pengar inom snygg agility.
I den grå klassen deltar alla potentiella hundar på väg upp till den svarta klassen. Det är här man hamnar om man inte riktigt klarar det årliga fysiktestet. Eller om man inte nått riktigt ända upp än. Det är fullt av hundar som bytt förare när de inte riktigt hållt måttet i toppen. Även i den grå klassen kan man dock göra en bra karriär, eftersom sporten är så extremt stor. Sen finns det blå, gröna och rosa klasser för hundar och förare av alla nivåer. Vilken nivå man vill vara på av de under grå och svart är helt valfritt och upp till en själv. Det finns specialla klasser för långsamma förare med snabba hundar och snabba förare med långsamma hundar och i varje inriktning så anpassas banorna därefter, för att alla ska ha kul utefter sina egna ambitioner och förutsättningar och tävla mot konkurrenter med ika villkor. Man behöver med andra ord bara träna sin hund på det man har lust till eller det den är bra på …
