Efter en promenad tillbaka till hotellet var det dags för kvällsmat i restaurangen. Jag konstaterade att hur det än skulle gå imorgon så har vi gjort ett bra VM. Men det var ändå svårt att sova den natten. Det hjälpte ju inte att det var någon slags byggnation på spårvägen utanför så det gnisslade högljutt mestadels av natten. Jag var trött på morgonen. Medium var först ut så det var bara att pallra sig upp. De första regndropparna för helgen visade sig när vi skulle gå till arenan, jag kom iallafall ihåg buren. Vi kom strax innan banvandringen, det var 2 banvandringar och eftersom man startar i omvänd ordning (de diskade först och ledaren sist) så hade vi startnummer 62 (eftersom vi låg 10:a av 72) och gick i andra banvandringen. Maria stackarn stukade foten på vägen till arenan så hon kunde inte supporta oss vid banvandringen och bekäfta våra val. Det första jag tänkte när jag såg banan var: “-Vad tråkigt att inte balansen står mer utmanande” Den stod nämligen på upploppet med ett hopphinder rakt efter. För övrigt så såg den ganska bra ut. Några klurigheter, men inget som jag inte kände mig trygg med. Jag hade svårt att välja hur jag skulle göra innan slalom, kunde inte bestämma mig på banvandringen, men jag fick hjälp att provocera fram ett beslut och valde att lita på att hon inte skulle riva trots att jag gick kvar på utsidan. Håkan gjorde ett fint lopp. Masacot var 2 hundar före oss, jag hörde publikens suck och förstod att hon hade dragit på sig ett fel, men försökte blockera ute det. Jag försökte hålla Tilda lugn. Snart var det vår tur. Jag visste att jag kunde starta med henne, och det gjorde mig antagligen mindre bestämd i starten, så jag hade svårt att få henne att ligga kvar. Till slut så valde jag att köra. Första tajta svängen gick bra, tappade henne lite vid muren, men det var en läskig rivningssituation. Höll henne stenhårt efter gungan, supergarderade tunneln, lät henne gå före in i slalom, jag kände hur jag blev alltmer nervös, svängen innan balansen kom hon lite längre ut än tänkt varpå jag garderade mig, fick henne över hindret, snubblade till lite innan balansen, jag ville inte släppa henne från fältet innan jag verkligen såg att hon var på, så jag sprang järnet för att komma ifatt, jag såg att båda tassarna var nere och gav henne sitt kör-kommando. Sista hindret och WEEEeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeee vi hade satt vårat fjärde och sista lopp på VM :):):) Jag “tappade” Tilda över avspärrnings-staketet, fick ropa på henne, jag hölls upp av kramar imål innan jag fick lägga mig ner på golvet för att andas. Munnen var som öknen en solig dag och jag var heelt slut… efter 34,99 sekunders ansträngning så rasade jag totalt. Det går inte beskriva eller förstå hur man kan bli såå slut av så “lite”. Har aldrig varit i närheten innan. Någon vänlig skäl kom med Tildas pipleksak, så stackarn skulle få sin belöning. Jörgen hade coachat mig att “-köra mitt lopp” att sätta ett fjärde lopp på VM är en fantastisk prestation, “-sen var du hamnar spelar ingen roll för prestationen är lika bra”. Och det hade jag gjort, jag hade “kört och satt mitt lopp” det var mitt mål… jag var sååååå nöjd, tittade inte på resultatet när jag fick ork att resa mig utan gick rakt ut för att ta hand om Tilda och gå en promenad och bara njuta. Och jag njöt… Efter en stund gick jag in, kollade på resultattavlan och fick se att jag hade hamnat fyra. Fyra på VM…. Folk spranng ner och dansade på planen, jag möte Eva först som gratulerade mig och jag satte gråten i halsen. Blev tillsagd att springa till suportersidan och publiken, och vi firade… Weeeeee weeeee party, party….

Blog Image

Sen ebbade allt ut och det var dags att bygga small-banan. Jag gick upp till Tilda och gav henne en grissvans. Satte mig på läktaren och vilade lite, stirrandes rakt ut i intet kände jag hur allt bara rann ifrån mig. Det var som en läcka i huvudet, allt bara pösssss. Det blev tomt i huvudet, jag blev helt matt. Dryga 30 minuter efter firandet så hade någon tömt hjärnan på mig. Jag var givetvis nöjd, men likgiltig och känslolös. 2 månaders uppladdning, 2 månaders bergodalbana från heaven to hell, 6 dagars stenhård mental freakout fick nu ta ut sin rätt. Jag gick ytterligare en promenad, tog en öl i baren, satte mig för att titta på smallklassen. Konstaterade att small var dåliga på bakombyten och kontaktfält, önskade att vi hade haft det kontaktfältet som dom hade, försökte springa i foppatofflorna för att fira Åsa som tog Sveriges genom tidernas andra vm-medalj, försökte njuta av largehundarna. Vips så var allting över och vi stod där på prisutdelningen och överlämnandet av VM-flaggan till Österike som ska arrangera det 2009. Vips så var det avslutningsfotning i landslagsoverallerna och vips så satt vi på restaurangen och skulle äntligen få fira, slappna av och njuta. Efter en god och trevlig middag började jag känna magknipet komma. Just snygg firning, försökte ignorera det, men det var ett faktum och jag var till slut tvungen att gå upp till hotellrummet för att ta det lungt. En liten tröst var att de flesta barer i närheten hade stängt denna söndag. Jag packade, för vi skulle iväg tidigt på morgonen till flygplatsen. När jag la mig i sängen blev magen bättre och jag somnade strax.

Upp i ottan så tog jag och Malin taxi till flyget, Tilda stog tålmodigt i check-in kön med mig och strosade omkring på Helsingfors flygplats i sitt koppel som en duktig liten vovve och ingen sa något. Jag gick tillbaka till elektronikaffären för att köpa dom där lurarna som jag aldrig hann köpa på ditvägen och för att spendera mina sista euro på något. Bordingen gick bra, jag fick sitta ensam på vägen hem. Jag satte i mina lurar och letade upp min VM-låt som jag inte hade hört på hela helgen. Sebastien Tellier – Divine. Några tårar kom och jag lyssnade på den några gånger innan jag somnade och vips var jag framme i Göteborg.