Tack för alla grattisar. Hoppas jag inte missat att svara något mail eller sms. Väl hemma efter fyra arbetsdagar ledigt och upptagna kvällar så har det varit fullt upp. Det är så mycket man skulle kunna skriva, men var ska man börja och när ska man få tid… Ska skriva lite granna, det kanske blir lite hopppigt och ryckigt och jag glömmer säkert allt intressant, men så får det bli.

Att flyga med Hund
Onsdag morgon så bar det av till Landvetter. Tilda skulle som tidigare skrivigt flyga handbagage i kabinen. När jag kom till terminalen så är det första jag ser en stor “hund förbjuden”-skylt utanför svängdörrarna. hmmm… men jag måste ju få ta med hunden in. Frågade en info-tant som hänvisade mig till en sas-.tant som sa att givetvis får du ta med hunden. Inchekningen gick bra, ingen vägning eller mätning av bur, bara att fortsätta. SOm tur var så hade jag betalt hunden innan till det pris som stod på hemsidan, för det visade sig att övriga obetalda hundar i landslaget hade fått betalt otroliga variationer på taxor för hundar. Så den kunskapen verkade lika utbredd inom flygbolagen som den om var och hur man får ha hund. Finnair tar betalt per kilo, någon hade vägt buren en annan hunden.. et.c. allt från 200 till 2000 hade det betalats för hunden. Jag frågade killen vid incheckningen om jag kunde ha hunden i koppel eller om jag var tvungen att sätta den i buren, men han menade på att det var inga problem att ha den i koppel. På väg från incheckningen blev Tilda lite uttråkad och började bita lite i kopplet varpå en säkerhetskille kom fram och lät som om jag inte var riktigt klok som hade hunden i koppel. “-In i buren med den” Jaha,,, suck alla säger olika… Jag tryckte in Tilda i lillalilla buren och gick till fiket för lite morgonkaffe.
Dags att gå in till gatearna …Tilda morrade och attackerade sin flygväska när jag lyfte den, men sen var det lungt när hon gled omkring på min axel. När jag skulle genom säkerhetskontrollen så var jag ändå tvungen att ta ur Tilda ur buren så väskan kunde åka genom scannern. Jag lurade tillbaka henne in i buren och tiden började bli knapp. Kände att ett toalettbesök var på sin plats innan bording. På den lilla toaletten var jag tvungen att lägga jackan och kopplet någonstans.. handfatet… jag hör ett konstigt ljud som lät som vatten varpå jag började svära över dagens moderna teknik.. handfatet hade sensor på kranen som satte igång vattnet rakt på mina grejer.. tur att det var en regnjacka, blött koppel kan jag väl leva med. Väl på planet hamnade jag bredvid en finsk dam som hade varit på busstur i kroatien med sin syster. Jag fick höra en heldel om främlingens resa med sin syster, fick även veta att hennes man hade saknat henne så mycket att han var tvungen att köpa en bil, hennes dotter jobbade i rovaniemi.. os.v… Snart var vi framme. Tilda hade hållt sig lung och fin i väskan hon lät givetvis när jag lyfte upp henne och när flygvärdinnan skulle titta in i buren på din lilla vovven så fick hon veta att så gör man inte…
Väl av planet så trodde jag att jag skulle behöva vänta på flygplatsen på Stockholmarna så jag gick till shopen för att skaffa nya headphones till min ipod så jag kunde lyssna på min VM-sång som jag hade laddat den med. Sebastien Tellier – Divine. Den blev min VM-sång i Sundsvall då den var det enda lyssningsbara inslaget under melodifestivalen som var dagen före sista kvaldagen. Sen dess har den följt mig under vägen till VM. När jag stod i shopen med Tilda på axeln ringde telefonen, det var Maria som undrade var jag var, tydligen skulle jag inte vänta på någon, dom väntade på mig. Det var dessutom bra att hon väckte mig ur dagdrömmen då jag inte hade hämtat mitt bagage än. Jag stegade iväg till bagageuthämtningen för att se det tomma bandet, blev lite nervös, men efter en liten stund kom min resväska ensam snurrandes på bandet… puh… Jag hade fått stränga order att inte ta ur hunden ur väskan innan jag gått ut och att jag skulle gå genom “Något att deklarera” varpå en irriterad finsk vakt mummlade något, tittade på buren, hörde tilda morra och skickade oss snabbt vidare. Då var vi framme i Helsinki. Jag hade kvar Tilda i buren med tanke på sura vakter, frågade Håkan och Maria som mötte mig och tydligen hade max fått strosa omkring i koppel på både Arlanda och Helsingfors utan att någon sa något. Så det där med hund och flyg verkar vara en otydlig historia. Onsdagen flöt vidare med Mat, promenad ocg fika.

Torsdag morgon, uppe tidigt för vi skulle veterinärbesiktiga innan Sveriges 18 minuters träning i hallen som var bland de första landen. Veterinärbesiktningen gick bra, och det visade sig på inmätningen att Tilda inte var för stor för medium iår heller.
Träningen började på första stationen med att Tilda inte drog på den vita tunneln någon av de 2 gångerna jag försökte, utan det blev fel ingång. Sen ramlade hon av bordet när hon skulle hoppa upp, som jag bara hann prova en gång. På station 2 så stannade hon inte på gungan, men det brukar jag vara ok med på tävling, så det var kanske inte hela världen. På station 3 så fastnade hon på handen och slalomingången blev katastrof, tills jag la ifrån mig pipen som hon hade hängt upp sig på.. summa sumaro ett ganska kasst genrep inför VM. Mattan kändes dock bra. Jag var lite deppad efteråt för att jag inte hade tänkt igenom träningen bättre i förväg, att jag hade haft pipen i handen med kardborrehunden… men det var inget att göra något åt nu. 18 minuter flög iväg och jag hann aldrig stärka mitt självförtroende som var grundtanken med träningstillfället… att få en feelggoodkänsla… Jag försökte skaka av mig den dåliga känslan och fick lite stöd av mina vänner.
Efter en promenad tillbaka till hotellet var hundarna ordentligt rastade för ett tag, så vi tog en sväng in till centrum för att spana lite och äta lunch. Shoppade en fin rosa pipleksak till Vira. Resten av dagen flög iväg och efter restaurangbesöket på kvällen så var det snart dags att försöka sova.

Fredag började med invigning. Promenaden till arenan var ca 2km. Föra året sa jag till Tilda att hon aldrig skulle få vara med på någon invigning mer eftersom hon bara skällde och retade stackars Flax med sin pipis som jag var tvungen att ge henne. Så tanken var att hon skulle få stanna på hotellrummet. Men dagsplanen föll sig bättre att ta med henne, så jag beslutade i sista sekund att hon skulle få vara med iallafall. Skillnaden iår var nämligen att deltagarna bara skulle gå in landsvis och sedan ut. Förra året var vi tvungna att stå hela invigningen. Vi var tvungna att vara där 40 minuter innan för att de skulle få koll på alla länderna. Efter invigningen gick jag tillbaka med Tilda till hotellrummet och tog spårvagnen tillbaka eftersom jag inte ville att hon skulle få ha lite lugn och ro.

Det var Large hopp-lag först. En ganska klurig slalom krånglade till det för många. Svenskarna var nr 10. Dom gjorde fina lopp alla 3 (Malin, Veronica och Jörgen) Men hade lite mycket otur och drog på sig 5 fel var. Jag kände hur nervositeten smög sig på, usch , så här nervös var jag aldrig förra året… behövde någon som kunde lungna mina nerver… avreagerade mig lite på Håkan som lyssnade. Gick till hotellet för att vila en sväng, Svenska small-laget var sist ut i sin klass, så det var ett glapp. Kom tillbaka för att se smalllaget (Åsa, Elin, Eva) köra, fortfarande nervös usch, och inget att göra åt det. Även small hade lite otur och drog på sig 10 fel. Den svenska supporterskaran hade vuxit sig stor efter att förjan anlänt och det var riktigt kul att se alla gulingar på hörnet.

Sen började det närma sig. Äntligen kom vår bana, jag kunde börja omvandla min nervositet till koncetration, jag var inte hjälplös längre. Banan var klurig, speciellt för att vara första loppet på VM och speciellt för att vara lagklass, jämför man med förra årets laghopp så var det 3 klassers skillnad. Jag hade inga större svårigheter att bestämma mig för hur jag skulle göra, och Maria var med på banvandringen och bekräftade snabbt mina val. Det var stärkande. Tilda var sist ut i laget och jag hade bestämt mig för att oavsett vad som skedde innan det var vår tur så skulle jag köra precis som planerat eftersom jag ångrade förra året att jag slarvkörde när laget var diskat. Nu var ju laget diskat när jag skulle starta, men jag följde planen. Det var en start som krävde att jag fick Tilda att stanna kvar, så jag tog min tid när hon rantade efter mig att gå tillbaka och lägga henne igen. Vi hade fått info att vi inte kunde bli diskade om vi gick tillbaka till hundarna vid starten, vilket annars kan vara fallet vid Internationella regler. Jag körde exakt som planerat, slalom satt där den skulle, ett litet argt terrrierskall innan kunde jag leva med, jag hade mindre marginal än tänkt när jag sprang insidan säcken upp till tian, men klarade det. Sen tappade jag henne ut på 13 med extra sväng, fegade lite på upploppet, men det kändes såå skönt att både hon och jag gjorde som planerat. Jag och Tilda placerade oss 7:a i loppet, en skön start på vm.

Sen skulle Large-hundarna springa sitt andra laglopp. Jag satte mig för att försöka njuta lite agility. Den kroatiska vallhundens springande kontaktfält var något va det mer imponerande. Helt otroligt. Man ser tydligt dom som tränat det målmedvetet att det verkligen funkar. Den kroatiska vallhunden accelererade med en otrolig fart över balansen för att dyka ner de sista stegen för att trampa på fältet. Det blev en stor sväng efteråt, men ändock kontrollerat. Den färgade amerikanen med juice och finska Zen var de som satte sig mest i minnet efter det loppet. Även danska Simic gjorde ett bra intryck. Efter Large och Brasilianarnas firande bar det iväg till hotellet för kvällsmat.

Lördag inleddes med small induviduellt hopp. När jag kom fram till arenan så hade jag glömt buren i hotellrummet. Suck, och jag som tillochmed ställde den så jag skulle snubbla på den just av de anledningen. Tilda fick låna Yes bur. Yes var med för att miljöträna och träna flygresa inför amerikaturen. Sen fick jag se lite smallhundar i action, och förutom svenskarna då 😉 så var det inte så många smallhundar som gjorde något superintryck som man minns. Ja förutom Adrenalina som är en otroligt häftig hund, ser ut som en liten face-race-pyrre, fast det är ju en sheltie. Det var ett gäng parsons med av varierande kaliber, men överlag så var de duktigare än sina förare. Och jag förstår inte varför de körde flygande start nästan allihopa 😉 Det var en nakenhund som gjorde bc-snurrar mellan varannat hinder, hehe den såg ganska knepig ut och en jackrussell som hade fullt upp med att nosa i mattan. Men det kan ju inte varit efter godis, då dom var stenhårda att man inte fick ha godis på träningen eller i närheten av banan. Det var jättetråkigt att Maja körde ut sig, hade varit så kul att se hur de hade stått sig mot de andra, men hon är ju ung så vi får säkert se det nästa år. Snart kom vår individuella hoppbana (Banorna kommer ju på papper när de sätter igång att bygga) Jag var ganska nöjd med banan, mycket innesvängar. Det var ingenting som jag var direkt obeslutsam över, så jag kände mig nöjd. Några saker att tänka på, såsom att låta henne gå före mig in i slalom innan bakombytet så att jag inte skulle komma i hennes synfält. Jag hade startnummer på 20 nånting och tog ut tilda för att värma upp. Gick banan mängder av gånger i huvudet för att sätta varje liten rörelse som jag skulle göra. Det jobbiga var att man var tvungen att lämna leksaken 4-5hundar innan man skulle ner, och när Tilda kommer till banan utan leksak eller uppgift på tävling blir hon ivrig och börjar skälla. Man vill ju inte att hunden ska vara helt slut när det var dags att starta, så jag fick på olika sätt försöka ha henne så lung det gick och klappa henne. Denna starten var inte hela världen om hon satt kvar i eftersom jag skulle göra ett bakomliknande byte ändå. Så hon fick köra relativt snart. Hon jobbade på bra, jag hann med det jag skulle, lät henne gå före in i slalom och jobbade ner hela slalomet som gick mot sargen. I innersvängarna kan jag känna att jag fegade lite när jag skulle förbereda henne, det var väl rivningsnerverna som låg i bakhuvudet. Hon klarade allt, vi avslutade med ett bakombyte och YES! Så var kvällen räddad. 🙂 En härlig promenad tog vi efter loppet.

Nöjd som jag var frossade jag runt bland leksakerna och efter att inhandlat leksaker till Vira (En canadensisk racoon-svans) och Tilda fortsatte jag med att njuta av Largehundarnas induviduella hopplopp. Sen var det small agility lag och sist var det dags för medium agility lag. Vårt lag var som sagt redan diskade inför agilityloppet, men jag ville återigen försöka göra ett bra lopp och få en super känsla inför morgondagen. Jag beslutade för att hon skulle få stå ordentligt på kontaktfältet inför morgondagens lopp. Så var det snart vår tur. Jag tror att Tilda efter en heldag på arenan började bli lite trött. Mina försök att hålla henne lugn innan starten fungerade inte helt och VIPs så hade hon, medans Mascot sprang fastnat i prispallsdekorationen… hon hade helt enkelt bestämt att det var hennes nya kampleksak. Jag började förtvivlat dra i dekorationen, men hon hade järngrepp. Sneglade runt mig för att se om det var några upprörda vakter på gång som skulle stänga av mig för att jag kampade med hunden, men det enda jag såg var spanjorerna i laget bakom som stod och garvade åt mig och min komplett galna terrier. Max var nu ute på banan, det var snart min tur och Tilda satt fast i dekorationen. Jag fintade henne och drog till, fick loss den slängde den bakom mig samtidigt som jag håll i Tilda så hon inte fick tag på den igen och gick mot startposition. Det var en start som inte krävde så mycket försprång, jag kände att hon var väldans ivrig, men fick henne ner och gick några steg innan vi körde igång. Starten gick bra och vi närmade oss bordet… bordet som det var andra gången sen förra årets VM som jag körde på tävling. Jag hade noterat att årets bord var något halare än tidigare så jag supergarderade och tog henne långt innan för att lotsa henne upp utan att ramla av. Och visst var hon uppe i varv, jag hörde inte pipen som markerar sekunderna så det var lönlöst att räkna, för jag hade en galen terrier som bara skällde på mig så jag hörde ingenting. Jag var tvungen att stå hukad mot henne för att hon inte skulle ramla av när hon skällde mot mig eftersom hon studsade mot mig varje gång hon skällde. När körsingnalen kom så var jag tvungen att vänta mellan skallen för att verkligen höra att det var den innan det bar vidare mot slalom. Vi körde enligt planerat och hon stannade såå duktigt längst ner på balansen och fortsatte på kommando. Vi hade lyckats ta oss runt ytterligare ett lopp, bordet och balansen medförde lite tidsfel, men det var helt ovesäntligt i sammanhanget.

Nu får jag ta en paus, sängen väntar….