Miss Terror and Friends

Ja då var 2008
över. Jag klarade mitt stora mål, men vägen dit blev tyngre än väntat.

Tilda

Efter en
super känsla i våras och en fantastisk insats på uttagningen i Sundsvall så
insåg jag att allt var möjligt, det är upp till mig. Tur kommer inte utan en
anledning. Bäst när det gäller var mottot, resten var en resa dit. Men
resan blev jobbig då Tilda blev konstig under sommaren, rev mer än vanligt,
blev känsligare på slalomingångarna och låg längre efter vid minsta lilla miss.
Dagen efter uttagningen i Karlstad visade hon första tecken på hälta utan
anledning, återhämtade sig på semestern i norge, men när hon hade väldigt
jobbigt att hoppa i Halmstad så tog jag henne till veterinären. Det visade sig
när proven kom tillbaka att Tilda hade Erlichia. (Numer Anaplasma) Med facit i hand så ser jag alla signalerna som jag borde set tidigare. Men jag tänkte inte tanken, det är inte lätt när marginalerna är små, jag förstår
att det kan gå långt om man inte tävlar med hunden, för utan agilityn hade jag
antagligen inte märkt av det så mycket vid det stadiet. Det är bara att hoppas
att det inte hunnit ta för mycket på henne. Jag hade sedan tidigare bestämt att
inte tävla de sista tävlingarna innan VM vilket var bra för min uppladdning inför
VM för jag kunde ändå följa den ursprungliga planen. Samtidigt kollade jag upp musklerna på henne för
att få bekräftat att hältan ”bara” hade varit en biverkan av infektion.

Jag kunde träna igen och jag kände att hon var sig själv. 2 veckor innan VM så
kraschade hon in i däcket på träningen och haltade när hon gick upp dagen
efter. Jag var nära att ringa Nils och skippa hela VM-resan. Det finns alltid en del av mig som tycker det skulle vara skönt att slippa. Efter lite pepping
från en god vän som påminde om att det fanns tid att läka och att vi har reserv
på plats och att man ändå inte kunde sätta in någon ytterligare reserv så sent,
så beslutade jag att låta henne vila ända fram och se hur landet låg. Hon var
bra i benet till VM, men jag hade inte tränat någonting, så jag visste inte om
det skulle hålla för agility. Jag körde hårt med henne på uppvärmningen för att
gardera att hon var bra igen, så att det skulle hålla alla fyra loppen. Sedan
var det olidlig väntan tills hon skulle gå ur sin bur efter träningen den
kvällen. Men hon visade inga tecken på hältan och jag andades ut. Resten vet ni
ju … Lilla Tilda fyra i världen. Ibland säger jag till Vira att hon är världens bästa hund, men Tilda hon har motbevisat påstååendet för hon är “bara” 4:a i Världen 😉 Lilla Tilda… Det är inte lätt för 35cm terrier att göra så mycket bättre än så.

Vi vilade ordentligt efter VM och när jag körde Nedansiljans tävling i november
så insåg jag när jag jämförde våra tider och tabbar med de svenska
konkurrenterna som hon mött tidigare under året, hur påverkad hon hade varit av
Erlichian och skämdes. Men man vill inte skylla på andra omständigheter bara
för att man gjort en miss. Hon är väl inte bättre, jag får väl jobba mer för
tiderna, träna mer slalomingångar, hoppteknik, ge hennne bättre fysik .. et.c.
et.c.

Att vara vaksam över
minsta signalerna och ta dem på allvar har jag iallafall lärt mig denna säsong.

Vira har även detta året kommit i skymundan. Jag mäter inte framgång i meriter
utan har mina prioriteringar. Vira är svårare att tagga, så målet med henne har
varit mer vilja. Därför slarvar jag ofta på banorna, men hon har ändå lyckats
bli svensk hoppchampion, gått upp i klass 3 ag under året och tagit 2 stycken cert i agility. Hon är inte så svår att nolla i hopploppen när jag vill, men på kontaktfälten har vi mer att träna. Ibland har hon
blixtrat till, och när någon trodde att hon var Tulo i nedansiljan i slutet av
2008 så var jag riktigt stolt över henne.

Tulo har utvecklats på våra små träningsstunder, men legat längre bak i
utvecklingen på tävling än vad jag hoppats på under sommaren. Svängar och
kontaktfält har varit jättefina på träning, men på tävling så har det varit
sämre med den varan. Vi får se vad 2009 innebär för killen, det känns som om
han börjar landa, men vi får väl se.

Agility

Jag fick min egna bana i våras som jag tycker mycket om och är tacksam över att få ha kvar, speciellt med tanke på klubbens underlag för agility. Jag vill tacka alla kursare och lektionare för ett lärorikt år. Det är fantastiskt kul att se hur alla utvecklas, och något speciellt har det ändå varit att få se Holly och Jessicas utveckling under året.

För övrigt så har jag kört 8 roliga lopp med Border Collie (7 med Zac
och 1 med Chilli) varav jag nollade 5 lopp, rev i 2 av loppen och
diskade 1 när Zac flög vidare från balansen. Lättare på vissa sätt och svårare på andra att köra stor hund.

Tildas valpar med ägare har gjort stora framsteg. Störst händelsen i år var nog Svens Cert i nedansiljan. Eftersom Sven sliter hårt på relaxan så lovade jag honom en ny hundbädd i somras när han tog sitt första cert, han ligger nog och drömmer sött på den i stundens skrivande och jag har även lovat Felix och Tetra varsin relaxa den dagen certen kommer. Men Felix är ju redan i hoppklass 3, från första starten i Tranås 2008 har han vunnit 6 lopp och kommit 2:a i ett.

Good Girls flying circus har visat vad lag är till för – att ha roligt. Och har man tillräckligt roligt tillsammans tillräckligt länge så kommer kanske resultaten någon dag också, om inte så har man inget gjort förgäves.

Det har varit ett fantastiskt innehållsrikt år, jag har lärt känna många fantastiska agilityfolk närmare och nu ser vi vidare framåt med de små.