Jag hade min första session med balansen i trappan idag. Jag fick ett rejält skutt och var glad att jag inte klickat. Jag konstaterade att jag hade lagt den för högt upp, sänkte, han hoppade, konstaterade att jag får flytta ner den ytterligare ett hack för att hamna i samma höjd som jag hade på bordet. Fortfarande hopp. Eller ne inga hopp, men inga klockrena spring så långt ögat kunde se.. bara lång språng… suck det här var jobbigt. Jag visste inte om jag skulle belöna eller inte, men bättre att belöna en gång för mycket än en gång för lite är ju mitt motto. Jag kom ingenstans. Sänkte ytterligare ett hack, samma grej… Silvia säger minst 70% rätt på varje höjd. Aldrig mer än 3 fel på en höjd utan att sänka… Hmmm tänkte jag vad är skillnaden på bordet och trappan. Vad är skkillnaden från de försöken jag gjorde häromdagen med bordet. Jo det klart det är ju lättare att få Colin att sitta längre bak på bordet. Jag testade att sätta honom alldeles intill trappsteget (Alltså så långt in som möjligt) för att få lite mer ansats och då var beteende HELT KLOCKRENT. Tänk vad så lite kan göra så mycket. En extra halvmeters ansats innan nerfarten och han visste precis vad det var frågan om. Jag kunde höja upp ett snäpp igen och fortfarande klockrent. Molnet lyfte från mina axlar, vi var tillbaka på banan. Tänk vad man lär hela tiden och vad lite det är som gör skillnaden mellan bra och dålig träning 😉
Running är verkligen inte lätt, man måste pejla hela tiden.
