Det började någon vecka innan SM med att jag var extremt törstig efter Tai-maten. Gick upp och kissade 5-6 gånger på natten och varje gång jag kissade så var jag tvungen att dricka ett glas med vatten. Under SM började jag ana att något var konstigt eftersom törsten hade pågått i över en vecka. Att gå till läkaren ligger inte i min natur så jag drog ut på det. Värmen kom och det började bli alltmer outhärdligt. Jag blev allt tröttare och med facit i hand extremt disträ. (Som om det inte räcker med mitt vanliga jag) På Ryda så stog jag med vattenflaskan tills hunden innan startade, jag tog en sista klunk innan jag startade och la vattnet redo när jag kom imål. I måndags (förra veckan) gav Jon mig telefon och nummer till läkarcentralen. Efter blodprov så visade det sig att jag hade väldigt högt blodsocker. Eftersom jag var uttorkad också så fick jag en remiss direkt till akuten. De gav mig drop för uttorkningen och insulin för mitt höga sockervärde. Jag hade fått Diabetes typ 1. Det ligger och puttrar i generna och kan utlösas av en chock, stress, infektion eller annat. Forskarna är inte helt på det klara med alla fakta än. Jag låg på lasarettet till torsdag, så att de kunde justera in en insulindos och hålla koll på mig.

Så nu är det det nya regelbundna regler med mat och mellanmål. 4 insulinsprutor dagligen och mängder av blodprov för att kunna lära mig vad som sker med sockret vid olika matintag och aktiviteter. Jag åkte upp till gävle och sprang de 3 loppen för att kunna proccessera nyheten som en del av ett fortsatt vanligt liv. Jag hade Fredrika butlerinna och coach som hjälpte mig galant 🙂 Både socker och känslor har åkt upp och ner, men nu börjar jag vänja mig vid tanken och sockernivån ska jag nog få ordning på. Ska träffa diabetes-sköterskan och en dietist på torsdag.

Just nu ser jag dock ganska grumligt eftersom det höga sockret i blodet även når vätskan i ögonen. Förhoppningsvis blir det bättre inom några veckor.

På lördag åker vi till Norge för Vikingaveckan och förhoppningsvis kommer lite rapporter därifrån.

Colin-Killen är en ögonsten som jag har fått väldigt bra kontakt med. Det känns som en speciell liten kille, och oavsett vad han kommer prestera som tävlingshund så känns det verkligen toppen… Även om han kan vara en ganska jobbig liten valp emellanåt 😉

Ta vara på er och de fyrbenta och njut av nuet.