I tisdags körde vi Large hopp-lag-banan från VM. Den var rolig. Men vilken seg upplevelse i dubbel bemärkelse. Först skulle jag springa med Tilda och hua vad tungt det gick. Det kändes som om hon plogade sig fram i sanden, tja ridhus och lera har aldrig varit hennes starka sida, men sååå illa… Ända tills jag kom på vad det berodde på. Jag hade ju kört konstgräs på loftet hela helgen, inte konstigt att detta kändes segt. Samtidigt fick jag även en uppenbarelse till varför hon flög iväg på fel hinder innan jag hann blinka åt alla håll dom första rundorna på lägret i helgen. Jag hade helt enkelt vant mig vid ridhustempot. Nåväl det var ju skönt att få en förklaring på det, jag började tveka på om det här med small skulle fungera över huvudtaget. Tja hur är det att springa small med Tilda då? Jo det känns skönt för henne. Hon är snabbare över hindrena och jag kommer säkert felberäkna lite vägval framöver, men hennes fart på raksträckorna gör ju även att det är svårare att hålla lika bra svängar. I vilket fall så var hon duktig att springa med i ridhuset när jag väl vant mig vid tempot igen… Till skillnad den andra damen. Vira som löpt, gått i koppel och varit hemma med husse i 4 veckor. Hon hade tappat all sting som hon hade innan löpet. Långsam och disträ skulle jag vilja sammanfatta henne. Sen är det faktiskt jobbigare att springa med en hund som kräver lite action, så det var extremt jobbigt i det tunga ridhuset. Hon har även lagt på sig, så nu blir det ändring, tillbaka till schemat. Nästa träning får vi ta med en av klövarna som halvbrorsan Felix så snällt gav henne i födelsedagspresent :).

Banan >>